Vi är väldigt kluvna till hur vi ska bli en familj men i hjärtat övertygade om att det är målet. Kanske är det orättvist av mig att säga att äggdonation eller adoption inte spelar någon roll för mig när andra dör av längtan efter möjligheten till äggdonation och att få chansen att bära ett barn. För mig som är paniskt rädd för nålar och vårdens kompetens är det bara ett stort hot på himlen och ett nödvändigt ont. Däremot är vi två i denna familj och min man förtjänar att få chansen till ett genetiskt barn om den chansen ges oss. Vi bestämde oss därför att satsa helhjärtat på äggonation, i alla fall i cirka två månader. Har vi inte kommit någonstans på den vägen då börjar vi köa för adoption så får vi återbesöks äggdonationsmöjligheten privat i framtiden när det blir läge för syskon.
Jag vet att vår läkare gör allt hon kan för att hjälpa och stötta oss men den som verkligen gjort skillnad är vår nya kurator. Tack Gud för henne! Vilket ös det är i henne! Hon fick till och med en annan kurator att ringa upp oss och kolla läget och hur vi mådde när hon själv var på semester! Det är sådant man önskar från vården! Efter sista samtalet med henne har vi både kunnat träffa och tala i telefon med läkaren, och utredningen för äggdonation har påbörjats. Nu väntar vi bara besked från Universitetssjukhuset om vi tas emot eller om vi måste göra vårt försök i utlandet. När man är 39+ har man inte tid att köa helt enkelt.
Sitter på Pinterest och söker på adoption announcment och längtar efter att dramakomedin Instant family men i Sverige får vi vänta flera månadersprenumeration den från premiären i nov18 i US.
Jag önskar att det vore som i den filmen och som i Annie, att man bara kan åka å besöka ett litet barnhem eller webbsida och peka ut ett barn man gillar så får det/de barnet/barnen följa med hem... Jag är oxå så tacksam att en stor del av världen inte är så utan att många barn faktiskt hittar sina hem i födelselandet och att många länder har fått det mycket bättre... men ändå... kluvet...
