tag:blogger.com,1999:blog-81688683975087537882024-02-19T17:38:53.228+01:00På väg mot minus 80- en blogg om en resa med barnlängtan och LCHF Unknownnoreply@blogger.comBlogger75125tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-85900207289262509212019-06-04T07:00:00.001+02:002019-06-04T07:00:24.683+02:00Vad min kropp min behöver! När jag läser fler och fler djupare artiklar på Kostdoktorn tycks det klart att jag nu är på en vikt eller i ett kroppsläge där jag för att gå ner behöver kontrollera inte bara kolhydraterna utan även mängden protein. <div><br></div><div>Jag använder ju Lifesum som kostdagbok och där brukar jag ofta ligga en bra bit över på proteinet. Problemet är tvådelat:</div><div>1) för mycket proteiner omvandlas till glukos av kroppen</div><div>2) jag går igång på stora portioner och får samma känsla av hot om ngn inte låter mig äta så mycket jag vill som när någon tar mina sötsaker. Samma känsla av lycka att äta två bitar tårta som en buffé... </div><div><br></div><div><img id="id_1ebd_1780_c600_ffe" src="https://lh5.googleusercontent.com/VqcAa0hDTjvJziWe2tyAHfSnKLJGW0gnD_BvTggiF3OOMUpnPWK1O7JkAUQ" alt="" title="" tooltip="" style="width: 353px; height: auto;"><br><br><br></div><div>Denna vecka har jag ätit helt fantastiskt. Och. Mått. Så. Bra! Trots att jag i början av veckan trodde att jag skulle dö av tristess eller svält men märkte snabbt att jag blev både mer mätt och mer tillfreds. </div><div><br></div><div>En typisk måltid ser numera ut så här:</div><div>80-120g protein beroende på proteininnehållet i protukten (istället för tidigare 150-200)</div><div>30 g bladspenat eller blandsallad</div><div>30 g böngroddar eller paprika</div><div>60 g hemmagjord tryffelmajonäs/aioli/majonäs</div><div><br></div><div>Av naturliga skäl så har det även blivit mindre andel mejeriprodukter, främst mindre ost då det är mycket protein i och även mindre grädde och creme fraiche då jag av enkelhet ätit majonnäsbaserad sås för det är så smidigt. </div><div><br></div><div>Här blev det en lyxig söndagsmiddag med extra grönsaker då det vankades laxburgare med böngroddar, sallad, sparris och paprika. </div><div><br></div><div><img id="id_e833_34db_f5d9_d06" src="https://lh3.googleusercontent.com/Wp3YZR5DdHkos-8nHcxdSnZmy8wba43ApDOHOBYcYKCfmCQLh7VvxrOJax0" alt="" title="" tooltip="" style="width: 353px; height: auto;"><br><br><br></div><div>Rekommenderar verkligen hemmagjord majonäs. Så smidigt å kan varieras så mycket. </div><div>Jag gör min enligt recept från 56kilo.se</div><div><br></div><div><u><b>Majonnäs 4 portioner</b></u></div><div>I en hög skål mäter jag upp:</div><div>200 g (2dl) olja, 1 ekoägg, 1 tsk ekologisk dijonsenap, knappt en halv kapsyl vitvinsvinäger och knappt en halv med vatten (flaskans egen kapsyl), salt, vitpeppar (liiiite), (och en pressad klyftavitlök om jag gör aioli). </div><div><br></div><div>Kör med stavmixern i botten, vicka lite på den efter några sekunder och börja sen pumpa den lite upp och ner. Det brukar göra min majonäs mycket tjock. </div><div><br></div><div><b>Obs! </b>Tänk på olja och ägg behöver ha samma temperatur (ungefär) så förvara antingen dem i kylen eller i rumstemperatur. Annars skär det sig. </div><div><br></div><div>Jag brukar smaksätta med lite tryffelolja som jag rör i när den är klar, eller en klyfta vitlök (pressas i innan mixning), basilikaolja eller andra kryddor och smaker går oxå bea. Så smidig bas att göra på söndagen med matlådorna och sen portionera ut. Det blir ca 62 gram per portion. </div><div><br></div><div>Och nu ser livet ut så här:</div><div><img id="id_c281_8dbb_994a_7a3" src="https://lh4.googleusercontent.com/YUc0kMU-XX5q2dOSuEdOez2txomVsPKqGg_QRb0WY4uHfegnu5RpM5zvykY" alt="" title="" tooltip="" style="width: 353px; height: auto;"><br><br><br></div><div>Så, experimentet i två veckor har fått mig må bättre, vara mer tillfreds och det verkar som jag nu kommer ifrån min viktplatå! </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-27847708275304011172019-05-21T11:52:00.001+02:002019-05-21T11:52:26.510+02:00När ska vi ge upp och vilken dröm? Idag känns allting konstigt jättetungt. Igår var jag på supergott humör men idag känns det tungt. Kanske är det för att jag stått still med vikten ännu en vecka fastän jag har börjat gå några extra km nästan varje gång.<br />
<br />
Nu väntar vi bara... På sista försöket. På fredag är det en månad tills jag fyller 40 och även om vårt sjukhus har accepterat betalansvar fram till årsskiftet så är det ändå en markerande milstolpe. 40 och inga barn. Visst, jag har haft fantastiskt roligt ofta men mycket har oxå varit längtan sista åren. Och om man bara visste att det blir bra till slut... Det är väl där förtröstan kommer in. Att ha tilltro till att det ordnar sig. och ordnar det sig inte så löser det sig nog ändå.<br />
<br />
Vi väntar nu in nästa cykel för vårt andra försök med äggdonation. Min makes sista embryo. Frågan är vad de gör sen, kan vi få en till donator när vi bara fick försöka två insättningar? Vården vill inte diskutera vad som händer sedan. Vi måste bara tro på detta försök. Tro att det fungerar denna gång. Ha hopp. I fjorton dagar... Ska vi äntligen ge upp sen? Är vi redo för det? Jag som hela tiden varit inne på att vi borde adoptera känner mig fylld av det stora i det - alla saker som måste kämpas med, och bearbetas, beslut som måste tas...<br />
<br />
Hur beslutar man om man kan acceptera ett barn med den typen av bakgrund eller en viss typ av skada/försening/beteende? Det är omänskliga beslut. Medan barn svälter ihjäl i länder som inte har det bra nog att ha en fungerande adoptionsorganisation ska vi sitta och välja vilka av de barn som de inhemska valt bort som vi vill adoptera hit. Ämnet är verkligen komplext vilket många medier/skribenter har rapporterat om. Och ett omänsklig val.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-39256764119130732912019-04-27T15:51:00.001+02:002019-04-27T15:51:09.379+02:00Världens fulaste vas?Kan detta vara världens fulaste vas? Eller par av vaser. Jag har givetvis två. Bara för att de är så fula är de säkert värdefulla oxå... så jag vågar inte göra mig av med dem. Planen är att med dessa uppladdade bilder göra en Google bildsök. <div><br></div><div><img id="id_e8da_235a_60d8_6326" src="https://lh3.googleusercontent.com/w9WCRgnJ0u23VKRNbxZgfphLeg8u4657IFnIVq23P7eZJ3GFI02D9iL0EVg" alt="" title="" tooltip="" style="width: 353px; height: auto;"><br><br><img id="id_bd_7d31_3d46_3fa5" src="https://lh6.googleusercontent.com/EsBGUG5b07BWl29TufGLlCGA95zPPNESm3hVonnfWdZl8hIQQcy_HIoxCBE" alt="" title="" tooltip="" style="width: 353px; height: auto;"><br><br><br></div><div><br></div><div>Återkommer med info. </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-55109577249526821642019-03-11T16:48:00.001+01:002019-03-11T16:48:50.717+01:00När inget händerJag börjar med att fylla inläggsfältet med taggar. På något sätt blir det symptomatiskt och som en dagordning för allt jag tänker och känner, allt jag vill lägga av mig i denna post. Jag har dock ingen önskan om att vara långrandig. Jag vill bara skriva av mig att det är så jobbigt när det tar så lång tid, och inget händer, ingen hör av sig och det känns som allting står stilla... <div><br></div><div>Egentligen ska man kanske vara tacksam att det går långsamt nu, efter några veckor av intensiva ångestbeslut. </div><div>Sen senast har vi ställt oss i kö för äggdonation på två olika kliniker utomlands samt träffat regionssjukhuset för vår remiss. Vi fick ändå testa att starta en IVF, trots att det först var nej från lokala sjukhuset, men regionsläkaren tyckte att medan vi väntade kunde vi ju ändå testa att ta sprutorna och se om något hände. Men nej, i princip ingen reaktion... inga ägg och därför heller inte något ägguttag... efter det hoppades man ju igen, att det skulle gå själv, att någon skulle hoppa igång... men nej... fortfarande väldigt ogravid... </div><div><br></div><div>Sen står vi där i Limbo... Står fast vid vårt beslut om att testa ÄD först men får plötsligt frågan om en möjlig adoption. Vi är glada att vi fick frågan för det gav oss mycket att tänka på och det visade även att vi inte är riktigt redo för adoption. Det är så sjukt många beslut man måste ta och man måste lista exakt vilka sjukdomar och tillstånd man kan tänka sig... Dessutom blev vi informerade att Colombia hade ändrat sina regler så alla som skickar sin adoptionsansökan dit måste nu välja om de ansöker om att adoptera ett barn eller en syskongrupp. Vi hade hoppats att ödet skulle valt det åt oss... Efter ett par dygn av kval tackade vi nej och tre dagar senare ringer den klinik som vi gillade mindre och säger att de har en donator till oss. Det skapar oxå lite frågor för det låter oerhört fint på hemsidan att mottagaren ska matchas med kropp (gud bevars stackars unge så nej tack!), hår, ögon och längd hos donatorn. När vi sedan blir erbjudna en donator har hon inte samma hårfärg som mig men vi tänkte att det viktigaste är ändå ögonfärgen och det blir med största sannolikhet min mans ögonfärg så det känns okej, men jag hade ju ändå hoppats att det skulle vara det där hårdraget från mig. </div><div><br></div><div>Det är egentligen enda gången jag tycker det är jobbigt med att andra har barn, i mataffären när det går små gulliga barn med långt fint (men rufsigt) hår, och mamman går före med samma hårsvall... eller när bådas hår sticker ut i samma färg under varma mössor... Då gör det lite ont i själen... Förr gjorde det ont för att jag saknade ett barn, nu är det som en avgrund eftersom jag vet att det aldrig kommer bli så... </div><div><br></div><div>Jag hoppas och längtar verkligen efter adoptionen. För mig är den målet med denna resan för den ger med största säkerhet oss ett barn och gör mig till mamma. Allt andra är bara små försök (om än sjukt onödigt dyra!)... Jag tycker det är rätt att försöka ÄD först, för min mans skull. Jag hade velat att han stöttade mig om det var jag som hade kunnat (även om jag kanske hade valt adoption då oxå, jag är ju inget fan av nålar och födslar)... </div><div><br></div><div>Så var står vi nu? Jo, vi uppdaterar mailboxen minst en gång i timmen för att kolla om vi hört något mer, när ungefär kan vi räkna med att få åka? När ungefär kan vi räkna med insättning? När ungefär gör jag mitt förmodligen sista graviditetstest? Men mailkorgen är bara fylld med reklam... jag tror ni vet hur det känns... </div><div><br></div><div>Ut och njut av solen nu! </div><div><br></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-58671876644753764652018-10-21T08:57:00.001+02:002018-10-21T08:58:25.621+02:00HöstrusketOm jag säger att jag tror att jag är på väg ut genom höstrusket 2018 så är det nog ingen som tror mig. Vilket rusk? Precis som sommaren har hösten 2018 varit fantastiskt vacker och storslagen, inte alls blöt, tråkig och deppig. I alla fall inte utomhus... I sinnet har det dock varit ruskigt jobbigt och kanske är det tack vare den vackra omgivningen som vi faktiskt har tagit oss igenom mörkret sen beskedet om min infertilitet. <div><br></div><div>Vi är väldigt kluvna till hur vi ska bli en familj men i hjärtat övertygade om att det är målet. Kanske är det orättvist av mig att säga att äggdonation eller adoption inte spelar någon roll för mig när andra dör av längtan efter möjligheten till äggdonation och att få chansen att bära ett barn. För mig som är paniskt rädd för nålar och vårdens kompetens är det bara ett stort hot på himlen och ett nödvändigt ont. Däremot är vi två i denna familj och min man förtjänar att få chansen till ett genetiskt barn om den chansen ges oss. Vi bestämde oss därför att satsa helhjärtat på äggonation, i alla fall i cirka två månader. Har vi inte kommit någonstans på den vägen då börjar vi köa för adoption så får vi återbesöks äggdonationsmöjligheten privat i framtiden när det blir läge för syskon. </div><div><br></div><div>Jag vet att vår läkare gör allt hon kan för att hjälpa och stötta oss men den som verkligen gjort skillnad är vår nya kurator. Tack Gud för henne! Vilket ös det är i henne! Hon fick till och med en annan kurator att ringa upp oss och kolla läget och hur vi mådde när hon själv var på semester! Det är sådant man önskar från vården! Efter sista samtalet med henne har vi både kunnat träffa och tala i telefon med läkaren, och utredningen för äggdonation har påbörjats. Nu väntar vi bara besked från Universitetssjukhuset om vi tas emot eller om vi måste göra vårt försök i utlandet. När man är 39+ har man inte tid att köa helt enkelt. </div><div><br></div><div>Sitter på Pinterest och söker på adoption announcment och längtar efter att dramakomedin Instant family men i Sverige får vi vänta flera månadersprenumeration den från premiären i nov18 i US. </div><div><br></div><div>Jag önskar att det vore som i den filmen och som i Annie, att man bara kan åka å besöka ett litet barnhem eller webbsida och peka ut ett barn man gillar så får det/de barnet/barnen följa med hem... Jag är oxå så tacksam att en stor del av världen inte är så utan att många barn faktiskt hittar sina hem i födelselandet och att många länder har fått det mycket bättre... men ändå... kluvet... </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-85951063218190088702018-10-05T15:44:00.004+02:002018-10-05T16:45:30.653+02:00Var är målet? <br>
Som ni vet har vi kämpat i flera år för att få "rätt" till vård och ”rätt till hjälp” att bli gravida. <div>2013 sa kvinnokliniken:</div><div>-Att ni blir gravida nu vore det värsta som kunde hända just nu. Jag fick en remiss till dietist och uppmaning att komma tillbaka när jag gått ner 40 kg.</div><div>Två veckor senare fick jag brev från dietisterna som sa ”kvinnokliniken har inte rätt att skicka remiss till oss. Du får vända dig till din vårdcentral för en remiss”. </div><div><br></div><div>2014 går jag till vc och ber om remiss till kbt. Jag har en störd relation till mat och ätande och har nu 60 kilo att gå ner istället för 40. Jag blir nekad kbt och hänvisad till gastric bypass. </div><div><br></div><div>2015 ringer jag igen kk. Jag har nu 65 kg att gå ner till BMI 30 och de säger igen att de enligt lag inte får göra ngt för att hjälpa mig bli gravid. Jag hävdar att de inte kan förneka min man utredning och bara hänvisa till tjock fru så då får iaf han lämna några prover och man mäter mitt fsh. Återigen ombeds jag komma tillbaka när jag gått ner i vikt. </div><div><br></div><div>2017 börjar vi gå privat till en gynläkare som flera (smala) vänner gått till. Han genomför regelbundna undersökningar, invägningar och låter mig testa mediciner för viktnedgång och som hjälpt patienter med pcos att bli gravida. När jag är på BMI under 32 får jag en omgång mediciner för att bidra till ägglossning men inget tycks hända. Dessvärre går han i pension och vi måste ansöka igen till kk. </div><div><br></div><div>2017 betalar vi och min arbetsgivare en kbt-kurs för mig hos Sockerskolan.se där jag får kunskap och verktyg för att behandla mitt mat/sockerberoende. Det är det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Som en följd av programmet och senare även medicineringen minskar jag ca 40 kg till året därpå. </div><div><br></div><div>2018, aug. KK säger att det är så länge sen vi var där så vi får anmäla oss på nytt och köa igen. De vägrar oxå boka en tid innan de fått alla papper från min privata journal så de ska va säkra på att de inte råkar göra ngt i onödan. </div><div><br></div><div>2018, sep. Vi får träffa en läkare som är ny för oss och hon konstaterar att jag klarar viktgränsen med några ynka hekto. Prover tas och undersökning görs. Vi är så glada och lyckliga att vi äntligen ska få hjälp. Min make säger att han vet att nu ska allt ordna sig... </div><div><br></div><div>Två veckor senare får vi beskedet att vi undersöktes försent. Mina ägg är slut innan 40 och jag får därför diagnosen POI (premature ovarion insufficiency) vilken drabbar strax under 1 ynka procent av kvinnorna. </div><div><br></div><div>Chocken och antiklimaxet som uppstår är ofantligt! Vi kan gärna tänka oss adoption men att vi tas ifrån möjligheten att få testa ivf för att jag vägrats vård i fem år pga vikten är en rejäl kalldusch och ett kallsvettigt slag i ansiktet! </div><div><br></div><div>Jag ser flera sätt som vården hade kunnat avhjälpa denna känsla:</div><div>Man hade kunnat mött oss värdigt och istället för att skicka hem oss träffa oss med jämna mellanrum för att kolla av läget och ex. väga in. </div><div>Man hade kunnat göra det lilla blodprovet amh och kollat äggreserven med jämna mellanrum och om landstinget verkligen inte har råd med det kunde de ju nämnt det så hade vi fått det testat privat. </div><div><br></div><div>Hade vi fått en förvarning hade vi kunnat göra ett äggplock privat och använt äggen idag. </div><div><br></div><div>Vi är självklart ledsna och besvikna men ser inte äggdonation eller adoption som ngt tröstpris. Det är båda vägar till att bli en familj vilket är vårt mål. Vi önskar bara att vi hade fått försöka efter allt detta slit. </div><div><br></div><div>Vi försöker fokusera på målbilden men jag måste erkänna att vi nog tappat fotfästet lite....</div><div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhkaTWQW41YqcnnAtb_PjkZmpR9n11xEN02fFsDmdDYXrNZol2dpncEwiaX1zIVqFqHxfjNkFmmrpRzefpfAEuOQjuQLMcBq7zQa_sLQXbf9pMBmyYVTK3rofY2wczu8qYZDdrnEgedpEo/s1600/%255BUNSET%255D" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><br></a><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhkaTWQW41YqcnnAtb_PjkZmpR9n11xEN02fFsDmdDYXrNZol2dpncEwiaX1zIVqFqHxfjNkFmmrpRzefpfAEuOQjuQLMcBq7zQa_sLQXbf9pMBmyYVTK3rofY2wczu8qYZDdrnEgedpEo/s1600/%255BUNSET%255D" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img alt="" border="0" height="320" id="id_b82e_c74_f18_8f09" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhkaTWQW41YqcnnAtb_PjkZmpR9n11xEN02fFsDmdDYXrNZol2dpncEwiaX1zIVqFqHxfjNkFmmrpRzefpfAEuOQjuQLMcBq7zQa_sLQXbf9pMBmyYVTK3rofY2wczu8qYZDdrnEgedpEo/s320/%255BUNSET%255D" style="height: auto; width: 353px;" title="" tooltip="" width="320"></a></div>
</div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-59278418411406995702018-09-09T06:56:00.001+02:002018-09-09T06:56:27.287+02:00Äntligen överviktig! Vi har haft lite otur sen jag skrev sist och tvingats byta både kvinnoläkare och mottagning pga pension. Nu har vi då köat fram till den landstingsbetalda kk-mottagningen, fått en ny läkare där: B, och varit på första träff. <div><br></div><div>All lycka när vi vägde in på BMI 29.96! OMG! Äntligen överviktig istället för fet i statistiken! Härlig känsla, men! B förstår inte varför ingen spolat äggledarna och kollat äggreserven tidigare. Jag försökte säga ”för att ni sa att det vore det värsta som kan hända om jag blev gravid”! DÄRFÖR!!! För fyra år sedan. Fyra år som jag kunde agerat annorlunda på om jag fått lite uppmuntran och stöd från mottagningen! Jag hade kanske låtit bli att äta upp mig 30 kg till för att jag tyckte det var så omöjligt redan och sedan inte ha 50 utan 80 kg att gå ner!! </div><div><br></div><div>Nu har jag gått ner 65 kg och jag har 15 kg till normalviktig. Känns plötsligt möjligt!!! Underbart! Men bitterljuvt eftersom de även var osäkra på om jag har ägg nog! De tyckte det såg skralt ut! Maken blev superirriterad på dem att de inte testat detta tidigare! </div><div><br></div><div>Men, jag är glad att jag är där jag är idag. Stolt och tacksam över mitt arbete med kbt-kursen på Sockerskolan.se som verkligen hjälpt mig detta år och gett mig redskap så att jag har en chans att leva ett värdigt och fritt liv. Mer om det nästa gång! </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-41909492927609841112018-03-16T14:46:00.000+01:002018-03-16T14:47:23.386+01:00Vi vill bli en familj! <div>
Vi är nu 11 kg från att kanske få påbörja IVF och har nu även påbörjat den obligatoriska föräldrautbildningen inför adoption. Det har varit helt underbart! Tretimmarssessioner med par och singlar som upplevt och genomlever precis samma ångest, hopp och längtan som vi gör. Att få dela tankar har varit underbart. Jag rekommenderar alla som överväger adoption att faktiskt anmäla sig till föräldrautbildningen och gå den (tänk på att det måste vara en som är godkänd av din kommuns medgivandeutredare). </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Att vi satsar nu beror på att vi så längtar efter att bli en familj hur än storken ska komma till oss... Känns som om han helt har flugit vilse och behöver alla röksignaler som vi kan skicka ut. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Längtan, längtan... i slutet av april är det ny tid hos läkaren iaf och då bör jag vara så nära som möjligt den vikt de kräver. Jag har börjat mata in mina måltider i lifesum-appen igen. Det känns bra. Det är värst vad lätt det blir för mycket och för stora portioner när man mäter med ögonen... </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Idag åt jag 70 g. jordgubbar med grädde och en miniscone (recept kommer i helgen). Lunch blev libanesiskt med nötfärs och fläskfilespett, grönsallad, hummus, och andra goda meze till.. Jag var duktig och fråga "vilka meze är det tillsatt socker i?"</div>
<div>
<br /></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-75652973733639861392018-03-01T13:24:00.000+01:002018-03-01T13:25:24.509+01:00Mot minus 80!Idag känner jag mig stark och nöjd. 50 kg. Det är mer än en halv människa som jag gått ner tack vare Sockerskolan, LCHF, min sporrande kvinnoläkare och egna kloka beslut (som att äta på ett sätt som är livslångt, som att investera i en kurs kring socker och hur man håller sig fortsatt sockerfri).<br />
<br />
Nu börjar kampen mot minus 80. Jag hoppas dock att viss viktökning i form av bebis i magen ska ske på vägen ner mot det målet. Nästa mål är 13,8 kg bort då jag går igenom BMI-gränsen för att kunna få hjälp med IVF. Min man och jag längtar... Och peppar...<br />
<br />
Har ju sista fem veckorna börjat träna. Än ger det inte någon extra viktnedgång vad jag tror. Däremot hoppas jag att det ska hjälpa med form och hud och utseendet under den lösa huden som bildas när jag fortsätter att gå ner...<br />
<br />
Mot minus 80!!!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-37839228710807950192018-02-14T21:26:00.002+01:002018-02-14T21:37:26.916+01:00Minus 50! okej...<br />
<br />
Då var jag där. Ohyggliga minus femtio kilo på vågen i morse. Ändå infinner sig inte den stora lyckan. Den borde vara här. Som jag nämnt innan så när jag startade bloggen var 50 kilo allt jag hade till målvikt, vid omstarten var det 80 kg istället. Kan det vara möjligt? Andra har ju gjort det!<br />
<br />
Milstolpar framöver:<br />
13,8 kg till möjlighet till IVF och barnlöshetsutredning<br />
men<br />
32 kilo till målvikt...<br />
Jag försöker fokusera på att om man gjort 50 kg i viktnedgång klarar man 32 till...<br />
<br />
50 kg... 100 halvkilospaket smör... Jag skulle nog behöva se berget... Jag undrar hur stort det skulle bli... Jag får mäta ett paket framöver och räkna ut det. Just nu försöker jag visualisera de 100 halvkilospaketen...<br />
<br />
Men idag, och nu, måste jag vara nöjd med det jag presterat. För är jag inte nöjd, utan slår på mig själv för vad jag har kvar, vad jag gått upp under vägen, då riskerar jag bara att trigga igång tröstätande. För jag är väl värd att äta kexchoklad? Det står ju på affischen jag åkte förbi idag att det är ett mellanmål? När blev socker, choklad och kex mellanmål? Eller är jag värd att köra förbi ICA för att köpa en liten pepsi max och komma ut med två, en påse chips, en påse skruvar, en godispåse, en osttriangel, en burk räksallad m.m. och sedan sitta på mitt kontor och trycka i mig alltihopa framför skärmen? Nej, jag är värd att säga nej, att finna annan lycka, lycka i att vara med andra, umgås, unna mig träningstid, massage och PT!<br />
<br />
Idag måste jag vara nöjd. Jag kan inte säga att det har varit en lätt resa. Jag kan inte heller säga att den har tagit ett eller tre år. Det har tagit hela mitt liv att komma dit jag är idag. Alla insikter, bakfall och halksteg har tillsammans gett mig mängder av erfarenheter som jag försöker vända till styrka och grund för tankar om hur jag inte vill vara och leva.<br />
<br />
Insikten att jag är sockerberoende, att det inte kommer gå över efter en tillfällig kur och sorgen över att aldrig mer få "svulla" i chips och tårta framför tvn har varit min räddning denna höst för att göra ungefär hälften av viktnedgången på sex månader. Tanken att möjligheten, och målet, om målvikt skulle kunna finnas 6-8 månader bort är helt abnorm... Det är hur lite som helst och jag undrar om huvudet kan hänga med dit... garderoben gör det iaf inte... kläderna bara hänger på mig och jag belönar mig mycket bättre än tidigare - men riktigt snygga kläder som jag tidigare inte skulle drömt om att unna mig. För DET är jag värd...Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-77503059603746447222018-02-05T21:41:00.001+01:002018-02-05T21:57:43.408+01:00What are you waiting for? Vanligtvis brukar den frasen vara riktad till mig själv. Vad väntar jag på, varför sätter jag inte igång? Nu är den riktad till vågen: vad väntar du på? Slå över nu någon gång... Att jag skulle ta THE BIG FIFTY imorgon känns smått otroligt, men inte omöjligt så illa som jag mått hela veckan av Metforminet...<br />
<br />
Jag har även börjat träna. Min kompis Lena fick igång mig... Jag började känna lite sug efter att ta en promenad, efter att ha varit helt anti trots idoga timmars motivationssamtal på företagshälsan och ett halvår i FAR så kunde jag ändå knappt tänka mig något värre sätt att spendera en timma. Trots att det skulle ta mig närmre mitt mål. Alla saker jag inte valt trots att jag ville är dock ett kapitel för sig, tätt förknippat med beroendesjukdomen som inte vill tillåta några friskfaktorer att få finnas i mitt liv. Det är oxå en sak som kursen gett mig. Insikt och analysverktyg till mitt egna beteende. Jag är så tacksam. Jag är oxå tacksam för min fina vän som fick med mig till gymmet (med moroten att jag fick umgås med henne där) och redan efter en gång kände jag "Jag är en tränande människa". Det måste finnas något latinskt uttryck för det. Typ "ego sum Aspiro aspero"... haha... Nu tränar jag efter en månad tre gånger i veckan och sörjer om jag måste ställa in ett tillfälle. Förra veckan lyckades jag till och med motivera mig att ta mig upp på crosstrainern efter mello för att kompensera för det missade onsdagspasset på Indoor Striding.<br />
<br />
När jag möter folk får jag ofta höra nu att det verkligen syns att jag gått ner i vikt. Det är roligt men kluvet att höra. Jag fattar att jag ser hälsosammare ut nu än innan, men sist jag såg ut så här tyckte ju folk, och jag, att jag var jättestor!!! Det är oxå kluvet för jag känner jag fuskar. När folk tycker "wow" så tänker jag "men jag fuskar ju med metforminet", men nej! En tablett som minskar sug och ökar illamående och som hjälpt mig med några extra kilon två månader är inte att fuska när man kämpat i tre år för att gå ner 50 kilo! Då betyder de kilona ingenting. Det är bara det att det är just nu förändringen är som störst eftersom jag inte fallit av vagnen på över sex månader!!!<br />
<br />
Om några veckor ska jag på live-kurs på Sockerskolan i Stockholm. Återfallsprevention. Det ska bli roligt och givande. Jag älskar mitt nya liv, och mitt nygamla och rätta jag. Det är spännande att upptäcka mig igen.<br />
<br />
Tills dess bjuder jag på lite musik...<br />
<iframe allow="autoplay; encrypted-media" allowfullscreen="" frameborder="0" height="158" src="https://www.youtube.com/embed/w-Ng5muAAcg?rel=0" width="280"></iframe>
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-78861871510876375942018-01-22T12:08:00.001+01:002018-02-05T21:24:58.228+01:00Snart där... och vägen framåt... Jag närmar mig med stormsteg minus 50 kg på vågen. Det är otroligt skönt! Det är en liten milstolpe att ha klarat av att gå ner 50 kg även om jag när jag startade denna blogg bara hade 50 kg att gå ner till målvikt så hade jag vid omstart efter att ha fortsatt trilla av vagnen nästan 80 kg dit! Jag vill dock inte byta namn på min blogg så jag kommer fortsätta att jaga mot minus 60 och 70-talet sedan. Men känslan, att efter åratal ha försökt och nu vara så nära minus 50 kg. Det är ju nästan en vanlig människa!!<br />
<br />
Jag äter väldigt sockerfritt sen jag gick Nystartskursen i somras på Sockerskolan. LCHF är grunden och jag använder inga kemiska sötningsmedel vilket jag tror gjort stor skillnad för min viktminskning... Vilken upplevelse och vad jag har med mig nu! Det är så skönt. Kläderna sitter så lösa och jag har inte så nära som tidigare att ramla av banan varannan, var tredje månad... Jag sitter säkrare i sadeln och tror aldrig att jag hade varit här om det inte varit för att jag satsade på den kursen. Jag är lite en ny människa, eller mitt gamla jag. Det finns iaf mer tid för att vara jag, mindre tid för att äta, baka och tänka på nästa sockerfix.<br />
<br />
Ny berlock på G till halsbandet oxå... =).<br />
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh1NvdDuSqlmBOzixv0ykrzAkPK4RMNs1KeAw9xmemxu7FbOg83s0COlo67eNq0QfaNjS7yPYQCYLvypGNvA2Gix6SNQJZ0UZ3AxKN5I02QeLbCgFc90ErCR3xlHPhyphenhyphen0LojmT8uEEyT0TY/s1600/kakmonstret.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="219" data-original-width="230" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh1NvdDuSqlmBOzixv0ykrzAkPK4RMNs1KeAw9xmemxu7FbOg83s0COlo67eNq0QfaNjS7yPYQCYLvypGNvA2Gix6SNQJZ0UZ3AxKN5I02QeLbCgFc90ErCR3xlHPhyphenhyphen0LojmT8uEEyT0TY/s1600/kakmonstret.jpg" /></a></div>
<br />
Om bilden säger jag bara: Jag har bytt ett blått monster till en blå sporrande flock av andra i samma situation.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-83212269957563948112017-10-24T06:49:00.002+02:002017-10-24T06:50:09.581+02:00Mot minus 40!Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!!!<br />
<br />
Idag efter att ha stått på fel sida tiotalet och pendlat länge nu har jag äntligen ramlat över gränsen till ett helt nytt tiotal!!! Nu ska det bli en ny Berlock till mitt halsband (en för varje passerade hela tiotal jag passerar så femte berlocken nu...). Och jag närmar mig minus 40 (-39,3 and counting...).<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgEwQ-rJ5OfDcyLdoF4tGmOhk3XrWsIUYuFg9wuDTnzW4tNj2AVO75C7Y1JTs23bRfOuxywAT04kG32qxNrnQitjBdjOhffC4MI9ywEQZIXsxkYN9f6lyKVB_CeBtr-4nb74dOFX8_DuWA/s1600/halsband.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgEwQ-rJ5OfDcyLdoF4tGmOhk3XrWsIUYuFg9wuDTnzW4tNj2AVO75C7Y1JTs23bRfOuxywAT04kG32qxNrnQitjBdjOhffC4MI9ywEQZIXsxkYN9f6lyKVB_CeBtr-4nb74dOFX8_DuWA/s320/halsband.jpg" width="240" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
Det svåraste blir att välja. Jag vill att berlockerna ska signalera något om styrka och vad jag gått igenom och ändå tagit mig fram... Den blir en så bra påminnelse varje dag när man bär den...</div>
<br />
/LUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-23985399250048193682017-10-22T08:45:00.000+02:002017-10-22T08:45:43.539+02:00Metformin, lchf och graviditet...Träffade privatläkaren i veckan och han tycker det verkar underligt att jag inte går ner mer och snabbare på lchf så han vill att jag testar metformin för att se om det kan hjälpa till med viktnedgången genom att ytterligare reducera insulinutsöndringen. Jag ser på nätet att många med t.ex. pcos (som jag inte är utredd för eller tror att jag har) har använt metformin och blivit gravida. Maken och jag tycker att alla möjligheter vi får ska vi ta och att i princip allt är värt att prova så imorgon ska jag starta med det.<br />
<br />
Jag hittar mycket på nätet om att man får mycket smärtor i början av tabletterna men kvinnorna skriver att med möjligheten för ett barn är det uthärdligt. Så vi testar.<br />
<br />
Eftersom det här i mesta mån är en blogg om vägen till bättre hälsa tänkte jag skicka en liten uppdatering:<br />
2017-10-22<br />
vikt: -38,2 kg<br />
<br />
mått sedan juli 2017<br />
midja: -10cm<br />
byst: -4.5 cm<br />
armar: -5.5 cm<br />
lår: -7 cm<br />
vad: -3.5 cm<br />
<br />
Så man måste säga att det rör på sig även om jag verkligen vill att det ska gå fortare... 25 kg till IVF.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-48502404350340695412017-10-15T11:52:00.003+02:002017-10-15T11:52:54.089+02:00Överviktig och barnlängtan - tankar kring ivf och adoptionJag och min man har länge försökt skaffa barn. Sex år och fem månader för att vara lite mer exakt... men inte för att man räknar... eller...?<br />
<br />
Landstingets bemötande när vi kontaktade dem efter fyra år var först "oj, är ni så gamla (36) då ska vi genast ta emot er och sätta igång" och minuten senare efter att hon skrivit upp vikt och längd "oj, det vore det värsta som kunde hända att du blev gravid nu"... Trots att jag försökte hävda att vi rörde oss en hel del och visst skulle kunna aktivt umgås med ett barn, eller att min mans bmi (17) nog kunde uppväga mitt så fanns det ingen reson... Det var och förblev farligt om jag skulle bli gravid och ivf får vi absolut inte då.<br />
<br />
Okej jag fattar, regler är regler... Men om man är 36 så kan man inte först tänka, ja vad kul, låt mig satsa på att gå ner i vikt till era regler, och sedan lägga massa tid på en utredning, och sedan kanske få ivf... då skulle även de flesta länders adoptionsålder gå upp i takt med vår egen (efter 40)...<br />
<br />
Vi bytte till privat vård och där fick man ett mer nyanserat svar. Ingen ivf före bmi 30 MEN låt oss göra olika steg och utredningar på vägen ner till rätt bmi så kanske det löser sig naturligt - för det vore det bästa, inte att ni inte får barn...<br />
<br />
Så här är vi nu, ett par kilo ifrån att få första "behandlingen" i form av att spola äggledarna. Det är säkert vanligt å jag vågar inte googla det för då lär jag svimma innan jag kommer dit... Vi har iaf någon vi har förtroende för och som inte ser allting svart och vitt...<br />
<br />
Vi står även i kö för adoption. Det finns mycket känslor där. Den enorma längtan att få bli en familj samtidigt som det innebär det "enorma misslyckandet" att vi inte skulle blivit gravida. Men målet är ändå klart för oss båda. Vi vill vara en familj och just nu är vi bara fyra (eftersom vi blivit såna där tossingar som barnlöst räknar in katterna i vår familj och pratar bebisspråk med dem) så vill vi bli fler!<br />
<br />
Jag har oxå många känslor av skuld eftersom det är mitt bmis fel att vi inte får hjälp. MEN sockerskolans kurs har verkligen satt mig på banan och fått mig lära mig massa bra övningar att ta till vid behov. jag känner oxå skuld och förvirring eftersom vi är troende och inte kan förstå varför gud inte gör oss till en familj. Är det för att jag sagt halva mitt liv att jag inte behöver biologiska barn när det finns så många andra att ta hand om? Jag vill gärna ta hand om andra barn. Drömmen är fortfarande att bli familjehem och fylla hela huset av barn och ungdomar som behöver kärlek. Frågan är om jag kommer klara att ALLA kan tas ifrån oss... Vi har ju två flickor nu via kommunen som kommer som bonusbarn hos oss en helg i månaden och det gör ont när de åker hem. Tänk den dag de aldrig ska komma hit igen... Tänk då om de bott här på heltid och sedan plötsligt efter ett par år inte ska göra det längre...<br />
<br />
Om Gud hör bön varför föds barn till dåliga förhållanden och inte till oss? Så jobbig tanke!!!<br />
Om Gud vill att vi ska ta hand om någon annans barn får han vara lite tydligare, och jag tror verkligen inte att vi är stora nog att kunna leva avslappnat om vi varje dag skulle kunna riskera att förlora alla barnen. Av Sveriges placeringar i familjehem och boenden adopteras mindre än fem barn per år fastän familjerna vill adoptera.<br />
<br />
På torsdag blir det läkarbesök och jag hoppas så att vi ska få påbörja behandlingen fastän det är ett par kilo kvar till då jag skulle "få lite hjälp". Äggfasta till dess...Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-36468753354586803062017-08-19T19:36:00.001+02:002017-08-19T19:36:01.659+02:00Socker här och socker där...Socker i allt... <div><br></div><div>Jag har sista veckorna blivit påtagligt uppmärksammad med HUR SVÅRT DET ÄR ATT INTE ÄTA GLUTEN OCH SOCKER!!! I Simrishamn åt vi grillbuffe och jag var först så impad att de inte bara gjort kletig potatissallad utan även blomkålssallad men med ett helt berg av detta på tallriken känner jag i första tuggan den osvikliga känslan av socker. Det känns som en form av övergrepp anser jag när man får i sig saker man valt av övertygelse eller för fysiskt välmående utan att man ha valt det... ofta har jag velat säga när jag funnit mig själv sittande med fem uppätna chokladbarers papper framför mig att "det var inte jag" eller "affären tvingade mig" men det vet vi ju alla att det inte är sant. Vi har alltid ett val - eller har vi det? </div><div><br></div><div>Jag hade hållit mig helt sockerfri en vecka och till min besvikelse hade jag nu svalt två rejäla tuggor av en mycket söt smörja. Kocken bekräftade att det var socker i och jag fick helt enkelt lämna det. Nu har jag sen dess gjort tre veckor, nästan sockerfria (lista på vad jag ätit för socker kommer strax), och vi har kickoff på jobbet. Här är menyn: grönsallad, smör, lingoncreemcheese (med socker), bröd (vete, socker, sirap), potatis med olja i dressing med socker, grillade grönsaker med honung, andra grillade grönsaker med honung, korv (socker), kyckling (socker i marinaden), lax (socker i marinaden), revven/kött med socker i grillkryddan och honung i marinaden...</div><div><br></div><div>Jag vet att det är jag som har valt. Det fanns mat, jag är inte allergisk. Jag blir bara sjuk i huvudet och sitter hemma å äter 5 chokladkakor varje hel timma när sockret lockar igång mig, får mig tänka idiotiska tankar och handla på ett sätt som jag inte vill handla (bokstavligen!). </div><div><br></div><div>För att vara sockerfri idag räcker det inte att låta bli godis och chips, utan man måste laga typ allt från grunden. Jag har tänkt mycket på varför kockar väljer att sockra fastän mat inte behöver socker och vi har problem med fetma och överkonsumtion. Min enda slutsats är att de givetvis vill göra en så god måltid som möjligt men att vi idag inte äter ute en gång i månaden utan vissa varje dag, 3 ggr i veckan osv. Sen köper vi revben i charken med gott sockerklet som bränts lite i ugnen, majonnäs i tron att den består av ägg, olja och kryddor. Visst klarar majoriteten i samhället idag att inte bli ett sockermonster som jag bara för att de får i sig lite socker, men frågan är vart är vi på väg om vi idag får i oss socker vid varje måltid? </div><div><br></div><div>Jag är 30+. När jag gick på högstadiet kunde några av oss gå till kiosken och köpa lite godis på rasterna vissa dagar. När jag gick på gymnasiet blev det varje dag och tio år senare känner jag inte att jag bestämmer över min kropp längre. På den gymnasieskola jag jobbar på finns ett café, där kan man köpa kakor och godis och eleverna köper det i stor utsträckning dagligen. Jag visste som gymnasieelev att det var fel av mig att fika varje dag, men jag kunde aldrig tro att att det skulle snöbolla till detta. </div><div><br></div><div>Givetvis kan friska, sunda personer unna sig något gott ibland, och ja kanske kan alla det, men måste det vara sött? Måste det vara socker? Jag skriver inte det här för att säga att någon gör fel, jag har gjort mest fel av alla. Jag skriver detta för att jag är orolig. För att elever på min skola som är överviktiga säger de har svårt att sluta köpa godis, för att eleverna har föräldrar som köper honungsfyllda nötterbarer till dem för att de ska låta bli godiset i caféet, och för att jag är inte bara sjukligt beroende utan även sjukt oroad över utkomsten när ingen tar ansvar för helheten, när ingen reklam säger "har du redan fikat denna vecka?" istället för att spela på "ta detta när du behöver en paus - det förtjänar du". </div><div><br></div><div>Fastän jag jobbat häcken av mig dessa tre veckor för att inte äta socker så kommer avslutningsvis en lista med saker jag klantigt nog fått i mig socker ifrån: </div><div>Majonnäs</div><div>Rostade cashewnötter (just denna kostade 57kr å innehöll dessutom socker upptäckte jag för sent)</div><div>Tryffelmajonäs</div><div>Räksallad</div><div>Färdigstrimlad färsk kyckling</div><div>Kyckling i salladsbaren på Hemköp</div><div>Chilisås på burk till kött</div><div>Créme cheese </div><div><br></div><div>Testa gärna min tryffelmajonäs under recept för sockerfri sås. </div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div><div><br></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-63874979571245401852017-07-21T19:12:00.001+02:002017-07-21T19:12:49.393+02:00Sockerberoende, matberoende och det där med jävlaranamma...Länge sen jag skrev, jag var ju så stolt sist. Felaktiga prioriteringar (jobb framför mitt liv) satte mig i en ond spiral och plötsligt hade jag gått upp 15 kg på 10 veckor och var tillbaka på att avsky att röra mig... så lite, så bräckligt... vissa röster i mitt liv säger "ska du inte testa en annan diet?" och jag känner bara men hallå, du har ju inte lyssnat eller respekterar mig nog för att förstå. Jag skiter faktiskt fullständigt i om ngn annan tror på att man kan vara sockerberoende, matberoende eller om insulinsänkande kosthållning som lchf är farligt. Jag är övertygad om att det finns, att det är rätt sätt att leva och det bästa för kroppen. Det är heller knappast som en sekt av kändisar och lite allmänna förtsåsigpåare utan förespråkas av både läkare, dietister och forskare. Däremot är det trots lchf en ständig kamp när man har en betroendehjärna, eller blå och röda hund på axeln som övertygar mig om att ta en kaka, bara en, å en till... om någon inte tror att matberoende är ett matmissbruk (vården vägrar konsekvent remittera mig till matproblemenheten) kan jag säga att det finns inget frivilligt i att hälla ut mjölken för att behöva åka och handla, köpa fyra bakverk och trycka i sig dem i smyg på toan hemma (den första förstås nedtryckt med bara handen i bilen på vägen hem). <div><br></div><div>Jag är mestadels på banan men faller av någon vecka eller två hela våren. Jag hade nästan gått ner de nya 15 men gick upp 5. Det är så tröttsamt. Om det bara fanns ett piller, ett sätt att slippa äta...</div><div><br></div><div>Fastän jag hela tiden ratat fastedieter och tänkt att de inte är ngt för mig som är rädd för att vara hungrig har jag bestämt mig att testa 16:8 som bygger på samma princip som lchf: minska insulinutsöndringen. Givetvis äter jag lchf på mitt ätfönster. Jag lyckas inte ta mig till ketos, jag lyckas inte nolla kolhydrater, jag kan inte äta tills jag är mätt, jag blir aldrig mätt. Känner det inte... såvida det inte är buffé för då blir jag mätt superfort. Så det är säkert psykologiskt. My Westerdahl skriver om periodisk fasta att hon fått bättre känsla för sin mättnad så jag känner att jag oxå vågar testa. </div><div><br></div><div>Har testat ett dygn och drack två koppar te under förmiddagen då jag fastade från 20-12. Trodde inte jag skulle klara det men det var lättare att jag trott. Kommer fortsätta utvärdera framöver. </div><div><br></div><div>Till lunch åt jag rostad muggmacka med kött och kletig röra. Å lite kokosfett. Mellis och ikväll blir det fläskytterfilé, vaxböner och vitkål. Imorgon ska jag väga mig så jag kan skriva lite siffror av viktnedgången från första veckan. Jag vet ännu inte hur många dagar per vecka jag tänker äta 16:8. Alla dagar det passar fram till jobbet tror jag. Sen kanske jobbdagarna om jag trivs med det. Det känns just nu iaf väldigt skönt att fått ett mål mindre att tänka på, oroa mig för och att riskera överäta vid. </div><div><br></div><div>So long...</div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-10660814213567091612016-09-29T21:43:00.001+02:002016-09-29T21:43:13.674+02:00En enda tanke!Jag ska jävlarimig klara det. <div><br></div><div>Gått ner nästan 40 kg med lchf nu, men lik mycket kvar. Nu ska jag köra utmaning 1/10-1/12 för att se hur mycket min kropp kan gå ner på den tiden. Spännande. Blir ett kul sätt att kickstarta. </div><div><br></div><div>L</div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-47894954090020273762015-11-16T13:34:00.001+01:002015-11-16T17:42:00.497+01:00När andra sätter krokben...<span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Det är svårt att inte va offer när man känner sig missförstådd... Precis intagit konferenslunch på UKK (Uppsala Kongress och Konferens) och de hade lovat ordna lchf för mig och flera andra. Jag har i 6 veckor avhållit mig allt socker och ätit superstrikt! För er som är nya här gör jag det för att vården kräver att jag tappar 70kg innan jag och min man får hjälp mot ofrivillig barnlöshet. På sex veckor har jag för första gången Inte ens ätit en nöt eller bit mörk chokladbit. Efter diverse problem fick jag till slut biffar, pizzasallad med morötter i (de hade egentligen en morotssallad till lchf), och oljedressing. Snabbt börjar hela huvudet att snurra å kroppen sticker och på frågan till den helt ovetande personalen som uppvisar förvånade uttryck på varenda lapp från oss i specialkostkön så givetvis var det socker i pizzasalladens dressing! Vågade inte ens fråga om det oxå var ströbröd i biffarna! </span><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Så ledsen och besviken efter så många dagars kamp för att nå vårdens hårda krav. Så dåligt. Å så ledsen. För vem som helst som har ett normalt förhållande till socker och till mat måste detta te sig helt galet å "det är väl bara att börja om och äta rätt i nästa mål?" Nej! Det är inte bara att börja om. För en person som är beroende av socker, som hellre äter kakor och tårta i smyg hemma än att ta en fika med vännerna, för en som smygköper och gömmer extra mat, godis, bullar, tårta, och varje gång på fiket spyr ut förklarande lögner som "jag vill ha en sådan och så tar vi tre såna till mannen och barnen", en som hittar på lögner för att behöva åka till mataffären och få köpa något innan man lägger sig på golvet och skriker av längtan... För mig är det inte bara att äta rätt igen. Det är 6 nya veckor av nervösa trevanden för att nå hit igen. Det är igen dagar av fasta för att få kroppen i den form den är i idag. Och allt för att någon annan inte bryr sig nog för att göra ett tillräckligt bra jobb (en bekant köper alltid egen mat när vi är på UKK eftersom han om och om igen får allergiska chocker på konferens här). </span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Sedan har vi underbara Olof Röhlander som säger blicka framåt! Blicka framåt! Så låt mig nu glömma det som varit och låt mig gå framåt, lära mig och vid nästa måltid ställa tio jobbiga frågor istället innan jag äter, och tvinga personalen ringa köket innan jag får svettningar och stickningar i kroppen...</span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br></span></div><div><span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Framåt! </span></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-37856177731477459752015-10-30T08:37:00.005+01:002015-10-30T08:37:46.427+01:00Äggfasta dag 3Inne på fjärde dagen och mår som vanligt. Kanske piggare och med en hel del extratid när man lagar så enkla maträtter som ägg, med ägg, med ägg... =). Jag tycker dock inte att det har blivit speciellt enformigt vilket förvånar mig. Försöker tänka på vad jag är sugen på och äta det. Är det något salt så gör jag ostomelett. Är det något fluffigt så gör jag äggsuffle i ugnen =). Försöker dock hålla mig i skinnet så jag inte ska väga mig innan måndagens vägningsdag... Längtar dit!! Ska bli så spännande!! Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-84074243907363633742015-10-27T12:19:00.001+01:002015-10-27T12:19:22.145+01:00Äggfasta dag 1Idag vågar jag mig på att prova äggfasta enligt Allt om LCHFs guide i augustinumret. Det är spännande och jag gör det inte för att jag inte är nöjd med lchf utan att jag så lätt blir lite för liberal så jag står still. Ska bli ytterst spännande att kickstarta och skönt med något som bara pågår 5 dagar i taget. Ska bli kul att följa resultatet oxå! <div><br></div><div>Dagens meny:</div><div>F: 4 ägg med 4 msk hemmagjord majonäs</div><div><br></div><div>L: 3 stekta ägg och 3 msk kokosfett</div><div><br></div><div>M: äggochostmuffins</div><div><br></div><div>2 mellis: ostbitar. </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-92023488168088860522015-10-21T13:45:00.001+02:002015-10-21T13:46:08.194+02:00På väg mot minus 70...En gång i tiden när jag startade denna blogg var jag på väg mot minus 50 kg... Jag kom en bit på väg men som så många andra så åkte jag upp än högre och har nu gått från "mot minus 75" till "mot minus 50" igen...<br />
<br />
Den här gången står en hel del på spel med LCHF då vi inte kan få någon barnlöshetsutredning eller IVF om jag inte faktiskt tar mig i mål. Man kan tycka att det skulle motivera vem som helst - men som kronisk förstörare-omotiverad-kvinna (vill skriva loser men jobbar på att vara snäll mot mig själv) - så respekterar jag inte mig själv nog att faktiskt hålla det jag själv lovat mig!! Helt oförståeligt för en stor del av befolkningen men jag tror många av er därute förstår och vet hur det är... Vissa tror att bara man har kunskap så klarar man sig... men det gör man inte... Jag är inte heller den som klarar mig så bra i att kämpa själv! Jag tycker det är supersvårt!!! Jag behöver som ett nät omkring mig. Skulle behöva be någon vän om hjälp, men vet inte vem.<br />
<br />
Nu är jag dock tillbaka, med bättre psyke, mer mental träning - daglig mental träning utifrån Olof Röhlander, och jobbar på att bara älska mig själv - och nå minus 50!<br />
<br />
Utöver det hänger jag mig att svara alla mail med "Ha en härlig dag!" med full kärlek, ironi och illvilja. Eller som Röhlander säger "om man är för glad har man snart kränkt någon"... Så var glad! Var stolt! Var bekväm! och var Lycklig!<br />
<br />
L <br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-31804161406183563282014-12-02T16:54:00.001+01:002014-12-02T16:54:26.012+01:00-18,5 och andra tankar...Sen augusti har jag nu gått ner 18,5 kg. Det är mer än jag någonsin tidigare gått ner med LCHF, och det är under kortare tid än jag någonsin gått ner med någon annan diet. Målet är ju som sagt att ta oss under BMI 30 så att vården gör en utredning och hjälper oss med vår längtan efter barn. Till å med att skriva det gör så fruktansvärt ont, och är så fruktansvärt stort. För man vet inte vem som läser, och man vet inte vem som pratar... I veckan som gick var jag på samtal med en präst. Bara att få sätta ord på sina tankar och känslor gör att man kan reda ut hur mycket som helst. Jag fick verkligen chans att pinpointa problemet inför adoption och ev. fosterföräldraskap (och nu vill jag inte att någon som är det ska ta illa upp för jag skulle så gärna göra det, och har t.ex. alltid drömt om att bli fosterförälder, men nu, nu när jag står inför det) och min rädsla och tvekan grundar sig i oron för vad som ska skvallras av sensationslystna människor som inte har något bättre för sig än att tycka synd om andra. Jag vet inte om jag är stark nog att vända dem ryggen och bara gå, och bara inte bry mig. <br />
<br />
En gång i tiden umgicks jag med ett par som ansåg att det inte ens var rätt att skaffa egna barn, de skulle max skaffa ett "egobarn" och sedan adoptera resten. Det är en fin tanke, jag önskar det var fler som valde så - och kanske vi bli den förebilden av dem som väljer - inte för att man måste - utan för att det passar och är rätt att adoptera. Men jag tänker bara att barnet blir som The Scarlet Letter och en symbol för att man inte kan få egna barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna leva om det finns något jag inte kan? Jag har sådant kontrollbehov att det känns oöverstigligt. <br />
<br />
Däremot lärde jag mig att det är hål-i-huvudet-idiotiskt att låta någon annan styra huruvida jag är en lycklig familj hemma eller inte. Jag låter någon annan avgöra min framtid. Såg ett härligt citat på Pinterest i helgen:<br />
Den som drar upp ditt förflutna är den som anser att ditt liv eller din framtid verkar bättre än deras. <br />
<br />
Jag tänker att det kan gälla även för nutid, att den som har tid, ork och energi att diskutera hur andra har det tycks verkligen behöva någon att slå ner på för de är så missnöjda med sitt eget liv. <br />
<br />
Gjorde ischoklad igår på LCHF style:<br />
<br />
200g mörk choklad och 100g doftfri ekologiskt kokosfett smältes ihop. Hälldes i folieformar och toppades när det börjat svalna av en schweizisk mandel... återkommer med det LCHF-receptet... <br />
<br />
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-50653839546077889342014-10-25T14:45:00.001+02:002014-10-25T14:45:55.441+02:00Grusat hopp?<div>I veckan vågade jag äntligen ringa kvinnokliniken för att fråga om de kunde testa varför vi inte blir gravida och kanske se om deras insatser passar oss. De tyckte vi var så gamla att vi skulle få gå före i kön men pga min vikt tar de inte ens emot oss förrän jag minskat 45kg (minst, vågade ju inte väga mig på förra väglagen). Vi får dessutom ingen remiss till ivf om vi behöver det förrän jag minskat 55kg (minst). </div><div><br></div><div>Jag säger inte att det är fel, de tänker på min totala hälsa och insatsens chans till framgång. Däremot kan jag inte förstå att de inte tar emot så de kan kolla så det inte finns något annat fel oxå. Tänk om jag lyckas gå ner i vikt å det tar 2-3 år, då är det knappt vi hinner försöka innan vi måste stå i kö för adoption om inte det ska bli för sent med. Om det tar 2-3 år till undersökningar å man då kommer på att nere ni kunde ändå inte pga ngt annat, då kanske vi inte hinner adoptera (vilket oxå kommer kräva tid och eftertanke). Man kan lugnt säga att allting känns jobbigt just nu... </div><div><br></div><div>Varför skriver jag detta här bland massa okända människor? Ja antingen har du gjort en liknande resa med vikt eller,adoption och kan ge tips och tankar, eller så är du en god medmänniska å bara håller tummarna, eller, vilket jag hoppas, så går allt jättebra å jättefort å vi blir jättegravida å får jätteviktiga barn och kan peppa dig. </div><div><br></div><div>Jag är iaf igång ordentligt och hoppas jag ska göra mina tre bästa månader på lchf nu (för nej, jag kan inte byta diet då jag testat allt annat, behöver en kolhydratsfattig diet för koncentrationen, och tror på detta. Kanske är det dom när man tror på Gud men ändå syndar? ;). </div><div><br></div><div><br></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8168868397508753788.post-44726119290435011252014-08-06T18:18:00.002+02:002014-08-06T18:18:46.070+02:00På banan? Idag blev jag medlem på kostdoktorn.se och såg Mys föreläsning om sin viktresa och vilka tankar och verktyg som stärkt henne. Är du inte medlem så aktivera din gratis provmånad nu å titta på henne. Hon pratar om att inte tröstäta för att man inte är älskad, utan att älska sig själv så vill man inte göra det mot sig. Det sista var en liten tolkning och läsning mellan raderna. JAg tror dock hon är något på spåret när hon säger att "Kärlek har inte med hur du ser ut att göra. Kärlek har med hur du ser på dig själv att göra". Och det är nog väldigt sant. Vare sig man är stor eller liten är man svår att älska, se eller uppskatta om han hänger med huvudet och ursäktar sig för världen. Jag har vänner som är supervackra när ingen ser, när de ler, men i grupp blir de osäkra och skrämda. Att gå på, stega fram och vara den underbara människa man var skapad att vara! Besök Mys blogg genom denna <a href="http://lchfingenjoren.se/index.html" target="_blank">länk</a>. <br />
<br />
Eller som Mary Kay Ash sa "God did not have time to create a nobody, only a somebody!"<br />
<br />
Ikväll blir det till att räkna upp tre bra saker jag gjort idag, tre saker jag är tacksam för och något jag vill ha hjälp med. Tack Mia Törnblom för den övningen...<br />
<br />
LUnknownnoreply@blogger.com0