tisdag 24 oktober 2017

Mot minus 40!

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!!!

Idag efter att ha stått på fel sida tiotalet och pendlat länge nu har jag äntligen ramlat över gränsen till ett helt nytt tiotal!!! Nu ska det bli en ny Berlock till mitt halsband (en för varje passerade hela tiotal jag passerar så femte berlocken nu...). Och jag närmar mig minus 40 (-39,3 and counting...).


Det svåraste blir att välja. Jag vill att berlockerna ska signalera något om styrka och vad jag gått igenom och ändå tagit mig fram... Den blir en så bra påminnelse varje dag när man bär den...

/L

söndag 22 oktober 2017

Metformin, lchf och graviditet...

Träffade privatläkaren i veckan och han tycker det verkar underligt att jag inte går ner mer och snabbare på lchf så han vill att jag testar metformin för att se om det kan hjälpa till med viktnedgången genom att ytterligare reducera insulinutsöndringen. Jag ser på nätet att många med t.ex. pcos (som jag inte är utredd för eller tror att jag har) har använt metformin och blivit gravida. Maken och jag tycker att alla möjligheter vi får ska vi ta och att i princip allt är värt att prova så imorgon ska jag starta med det.

Jag hittar mycket på nätet om att man får mycket smärtor i början av tabletterna men kvinnorna skriver att med möjligheten för ett barn är det uthärdligt. Så vi testar.

Eftersom det här i mesta mån är en blogg om vägen till bättre hälsa tänkte jag skicka en liten uppdatering:
2017-10-22
vikt: -38,2 kg

mått sedan juli 2017
midja: -10cm
byst: -4.5 cm
armar: -5.5 cm
lår: -7 cm
vad: -3.5 cm

Så man måste säga att det rör på sig även om jag verkligen vill att det ska gå fortare... 25 kg till IVF.

söndag 15 oktober 2017

Överviktig och barnlängtan - tankar kring ivf och adoption

Jag och min man har länge försökt skaffa barn. Sex år och fem månader för att vara lite mer exakt... men inte för att man räknar... eller...?

Landstingets bemötande när vi kontaktade dem efter fyra år var först "oj, är ni så gamla (36) då ska vi genast ta emot er och sätta igång" och minuten senare efter att hon skrivit upp vikt och längd "oj, det vore det värsta som kunde hända att du blev gravid nu"... Trots att jag försökte hävda att vi rörde oss en hel del och visst skulle kunna aktivt umgås med ett barn, eller att min mans bmi (17) nog kunde uppväga mitt så fanns det ingen reson... Det var och förblev farligt om jag skulle bli gravid och ivf får vi absolut inte då.

Okej jag fattar, regler är regler... Men om man är 36 så kan man inte först tänka, ja vad kul, låt mig satsa på att gå ner i vikt till era regler, och sedan lägga massa tid på en utredning, och sedan kanske få ivf... då skulle även de flesta länders adoptionsålder gå upp i takt med vår egen (efter 40)...

Vi bytte till privat vård och där fick man ett mer nyanserat svar. Ingen ivf före bmi 30 MEN låt oss göra olika steg och utredningar på vägen ner till rätt bmi så kanske det löser sig naturligt - för det vore det bästa, inte att ni inte får barn...

Så här är vi nu, ett par kilo ifrån att få första "behandlingen" i form av att spola äggledarna. Det är säkert vanligt å jag vågar inte googla det för då lär jag svimma innan jag kommer dit... Vi har iaf någon vi har förtroende för och som inte ser allting svart och vitt...

Vi står även i kö för adoption. Det finns mycket känslor där. Den enorma längtan att få bli en familj samtidigt som det innebär det "enorma misslyckandet" att vi inte skulle blivit gravida. Men målet är ändå klart för oss båda. Vi vill vara en familj och just nu är vi bara fyra (eftersom vi blivit såna där tossingar som barnlöst räknar in katterna i vår familj och pratar bebisspråk med dem) så vill vi bli fler!

Jag har oxå många känslor av skuld eftersom det är mitt bmis fel att vi inte får hjälp. MEN sockerskolans kurs har verkligen satt mig på banan och fått mig lära mig massa bra övningar att ta till vid behov. jag känner oxå skuld och förvirring eftersom vi är troende och inte kan förstå varför gud inte gör oss till en familj. Är det för att jag sagt halva mitt liv att jag inte behöver biologiska barn när det finns så många andra att ta hand om? Jag vill gärna ta hand om andra barn. Drömmen är fortfarande att bli familjehem och fylla hela huset av barn och ungdomar som behöver kärlek. Frågan är om jag kommer klara att ALLA kan tas ifrån oss... Vi har ju två flickor nu via kommunen som kommer som bonusbarn hos oss en helg i månaden och det gör ont när de åker hem. Tänk den dag de aldrig ska komma hit igen... Tänk då om de bott här på heltid och sedan plötsligt efter ett par år inte ska göra det längre...

Om Gud hör bön varför föds barn till dåliga förhållanden och inte till oss? Så jobbig tanke!!!
Om Gud vill att vi ska ta hand om någon annans barn får han vara lite tydligare, och jag tror verkligen inte att vi är stora nog att kunna leva avslappnat om vi varje dag skulle kunna riskera att förlora alla barnen. Av Sveriges placeringar i familjehem och boenden adopteras mindre än fem barn per år fastän familjerna vill adoptera.

På torsdag blir det läkarbesök och jag hoppas så att vi ska få påbörja behandlingen fastän det är ett par kilo kvar till då jag skulle "få lite hjälp". Äggfasta till dess...

lördag 19 augusti 2017

Socker här och socker där...

Socker i allt... 

Jag har sista veckorna blivit påtagligt uppmärksammad med HUR SVÅRT DET ÄR ATT INTE ÄTA GLUTEN OCH SOCKER!!! I Simrishamn åt vi grillbuffe och jag var först så impad att de inte bara gjort kletig potatissallad utan även blomkålssallad men med ett helt berg av detta på tallriken känner jag i första tuggan den osvikliga känslan av socker. Det känns som en form av övergrepp anser jag när man får i sig saker man valt av övertygelse eller för fysiskt välmående utan att man ha valt det... ofta har jag velat säga när jag funnit mig själv sittande med fem uppätna chokladbarers papper framför mig att "det var inte jag" eller "affären tvingade mig" men det vet vi ju alla att det inte är sant. Vi har alltid ett val - eller har vi det? 

Jag hade hållit mig helt sockerfri en vecka och till min besvikelse hade jag nu svalt två rejäla tuggor av en mycket söt smörja. Kocken bekräftade att det var socker i och jag fick helt enkelt lämna det. Nu har jag sen dess gjort tre veckor, nästan sockerfria (lista på vad jag ätit för socker kommer strax), och vi har kickoff på jobbet. Här är menyn: grönsallad, smör, lingoncreemcheese (med socker), bröd (vete, socker, sirap), potatis med olja i dressing med socker, grillade grönsaker med honung, andra grillade grönsaker med honung, korv (socker), kyckling (socker i marinaden), lax (socker i marinaden), revven/kött med socker i grillkryddan och honung i marinaden...

Jag vet att det är jag som har valt. Det fanns mat, jag är inte allergisk. Jag blir bara sjuk i huvudet och sitter hemma å äter 5 chokladkakor varje hel timma när sockret lockar igång mig, får mig tänka idiotiska tankar och handla på ett sätt som jag inte vill handla (bokstavligen!). 

För att vara sockerfri idag räcker det inte att låta bli godis och chips, utan man måste laga typ allt från grunden. Jag har tänkt mycket på varför kockar väljer att sockra fastän mat inte behöver socker och vi har problem med fetma och överkonsumtion. Min enda slutsats är att de givetvis vill göra en så god måltid som möjligt men att vi idag inte äter ute en gång i månaden utan vissa varje dag, 3 ggr i veckan osv. Sen köper vi revben i charken med gott sockerklet som bränts lite i ugnen, majonnäs i tron att den består av ägg, olja och kryddor. Visst klarar majoriteten i samhället idag att inte bli ett sockermonster som jag bara för att de får i sig lite socker, men frågan är vart är vi på väg om vi idag får i oss socker vid varje måltid? 

Jag är 30+. När jag gick på högstadiet kunde några av oss gå till kiosken och köpa lite godis på rasterna vissa dagar. När jag gick på gymnasiet blev det varje dag och tio år senare känner jag inte att jag bestämmer över min kropp längre. På den gymnasieskola jag jobbar på finns ett café, där kan man köpa kakor och godis och eleverna köper det i stor utsträckning dagligen. Jag visste som gymnasieelev att det var fel av mig att fika varje dag, men jag kunde aldrig tro att att det skulle snöbolla till detta. 

Givetvis kan friska, sunda personer unna sig något gott ibland, och ja kanske kan alla det, men måste det vara sött? Måste det vara socker? Jag skriver inte det här för att säga att någon gör fel, jag har gjort mest fel av alla. Jag skriver detta för att jag är orolig. För att elever på min skola som är överviktiga säger de har svårt att sluta köpa godis, för att eleverna har föräldrar som köper honungsfyllda nötterbarer till dem för att de ska låta bli godiset i caféet, och för att jag är inte bara sjukligt beroende utan även sjukt oroad över utkomsten när ingen tar ansvar för helheten, när ingen reklam säger "har du redan fikat denna vecka?" istället för att spela på "ta detta när du behöver en paus - det förtjänar du". 

Fastän jag jobbat häcken av mig dessa tre veckor för att inte äta socker så kommer avslutningsvis en lista med saker jag klantigt nog fått i mig socker ifrån: 
Majonnäs
Rostade cashewnötter (just denna kostade 57kr å innehöll dessutom socker upptäckte jag för sent)
Tryffelmajonäs
Räksallad
Färdigstrimlad färsk kyckling
Kyckling i salladsbaren på Hemköp
Chilisås på burk till kött
Créme cheese 

Testa gärna min tryffelmajonäs under recept för sockerfri sås. 








fredag 21 juli 2017

Sockerberoende, matberoende och det där med jävlaranamma...

Länge sen jag skrev, jag var ju så stolt sist. Felaktiga prioriteringar (jobb framför mitt liv) satte mig i en ond spiral och plötsligt hade jag gått upp 15 kg på 10 veckor och var tillbaka på att avsky att röra mig... så lite, så bräckligt... vissa röster i mitt liv säger "ska du inte testa en annan diet?" och jag känner bara men hallå, du har ju inte lyssnat eller respekterar mig nog för att förstå. Jag skiter faktiskt fullständigt i om ngn annan tror på att man kan vara sockerberoende, matberoende eller om insulinsänkande kosthållning som lchf är farligt. Jag är övertygad om att det finns, att det är rätt sätt att leva och det bästa för kroppen. Det är heller knappast som en sekt av kändisar och lite allmänna förtsåsigpåare utan förespråkas av både läkare, dietister och forskare. Däremot är det trots lchf en ständig kamp när man har en betroendehjärna, eller blå och röda hund på axeln som övertygar mig om att ta en kaka, bara en, å en till... om någon inte tror att matberoende är ett matmissbruk (vården vägrar konsekvent remittera mig till matproblemenheten) kan jag säga att det finns inget frivilligt i att hälla ut mjölken för att behöva åka och handla, köpa fyra bakverk och trycka i sig dem i smyg på toan hemma (den första förstås nedtryckt med bara handen i bilen på vägen hem). 

Jag är mestadels på banan men faller av någon vecka eller två hela våren. Jag hade nästan gått ner de nya 15 men gick upp 5. Det är så tröttsamt. Om det bara fanns ett piller, ett sätt att slippa äta...

Fastän jag hela tiden ratat fastedieter och tänkt att de inte är ngt för mig som är rädd för att vara hungrig har jag bestämt mig att testa 16:8 som bygger på samma princip som lchf: minska insulinutsöndringen. Givetvis äter jag lchf på mitt ätfönster. Jag lyckas inte ta mig till ketos, jag lyckas inte nolla kolhydrater, jag kan inte äta tills jag är mätt, jag blir aldrig mätt. Känner det inte... såvida det inte är buffé för då blir jag mätt superfort. Så det är säkert psykologiskt. My Westerdahl skriver om periodisk fasta att hon fått bättre känsla för sin mättnad så jag känner att jag oxå vågar testa. 

Har testat ett dygn och drack två koppar te under förmiddagen då jag fastade från 20-12. Trodde inte jag skulle klara det men det var lättare att jag trott. Kommer fortsätta utvärdera framöver. 

Till lunch åt jag rostad muggmacka med kött och kletig röra. Å lite kokosfett. Mellis och ikväll blir det fläskytterfilé, vaxböner och vitkål. Imorgon ska jag väga mig så jag kan skriva lite siffror av viktnedgången från första veckan. Jag vet ännu inte hur många dagar per vecka jag tänker äta 16:8. Alla dagar det passar fram till jobbet tror jag. Sen kanske jobbdagarna om jag trivs med det. Det känns just nu iaf väldigt skönt att fått ett mål mindre att tänka på, oroa mig för och att riskera överäta vid. 

So long...

torsdag 29 september 2016

En enda tanke!

Jag ska jävlarimig klara det. 

Gått ner nästan 40 kg med lchf nu, men lik mycket kvar. Nu ska jag köra utmaning 1/10-1/12 för att se hur mycket min kropp kan gå ner på den tiden. Spännande. Blir ett kul sätt att kickstarta. 

L

måndag 16 november 2015

När andra sätter krokben...

Det är svårt att inte va offer när man känner sig missförstådd... Precis intagit konferenslunch på UKK (Uppsala Kongress och Konferens) och de hade lovat ordna lchf för mig och flera andra. Jag har i 6 veckor avhållit mig allt socker och ätit superstrikt! För er som är nya här gör jag det för att vården kräver att jag tappar 70kg innan jag och min man får hjälp mot ofrivillig barnlöshet. På sex veckor har jag för första gången Inte ens ätit en nöt eller bit mörk chokladbit. Efter diverse problem fick jag till slut biffar, pizzasallad med morötter i (de hade egentligen en morotssallad till lchf), och oljedressing. Snabbt börjar hela huvudet att snurra å kroppen sticker och på frågan till den helt ovetande personalen som uppvisar förvånade uttryck på varenda lapp från oss i specialkostkön så givetvis var det socker i pizzasalladens dressing! Vågade inte ens fråga om det oxå var ströbröd i biffarna! 

Så ledsen och besviken efter så många dagars kamp för att nå vårdens hårda krav. Så dåligt. Å så ledsen. För vem som helst som har ett normalt förhållande till socker och till mat måste detta te sig helt galet å "det är väl bara att börja om och äta rätt i nästa mål?" Nej! Det är inte bara att börja om. För en person som är beroende av socker, som hellre äter kakor och tårta i smyg hemma än att ta en fika med vännerna, för en som smygköper och gömmer extra mat, godis, bullar, tårta, och varje gång på fiket spyr ut förklarande lögner som "jag vill ha en sådan och så tar vi tre såna till mannen och barnen", en som hittar på lögner för att behöva åka till mataffären och få köpa något innan man lägger sig på golvet och skriker av längtan... För mig är det inte bara att äta rätt igen. Det är 6 nya veckor av nervösa trevanden för att nå hit igen. Det är igen dagar av fasta för att få kroppen i den form den är i idag. Och allt för att någon annan inte bryr sig nog för att göra ett tillräckligt bra jobb (en bekant köper alltid egen mat när vi är på UKK eftersom han om och om igen får allergiska chocker på konferens här). 

Sedan har vi underbara Olof Röhlander som säger blicka framåt! Blicka framåt! Så låt mig nu glömma det som varit och låt mig gå framåt, lära mig och vid nästa måltid ställa tio jobbiga frågor istället innan jag äter, och tvinga personalen ringa köket innan jag får svettningar och stickningar i kroppen...

Framåt!