söndag 21 oktober 2018

Höstrusket

Om jag säger att jag tror att jag är på väg ut genom höstrusket 2018 så är det nog ingen som tror mig. Vilket rusk? Precis som sommaren har hösten 2018 varit fantastiskt vacker och storslagen, inte alls blöt, tråkig och deppig. I alla fall inte utomhus... I sinnet har det dock varit ruskigt jobbigt och kanske är det tack vare den vackra omgivningen som vi faktiskt har tagit oss igenom mörkret sen beskedet om min infertilitet. 

Vi är väldigt kluvna till hur vi ska bli en familj men i hjärtat övertygade om att det är målet. Kanske är det orättvist av mig att säga att äggdonation eller adoption inte spelar någon roll för mig när andra dör av längtan efter möjligheten till äggdonation och att få chansen att bära ett barn. För mig som är paniskt rädd för nålar och vårdens kompetens är det bara ett stort hot på himlen och ett nödvändigt ont. Däremot är vi två i denna familj och min man förtjänar att få chansen till ett genetiskt barn om den chansen ges oss. Vi bestämde oss därför att satsa helhjärtat på äggonation, i alla fall i cirka två månader. Har vi inte kommit någonstans på den vägen då börjar vi köa för adoption så får vi återbesöks äggdonationsmöjligheten privat i framtiden när det blir läge för syskon. 

Jag vet att vår läkare gör allt hon kan för att hjälpa och stötta oss men den som verkligen gjort skillnad är vår nya kurator. Tack Gud för henne! Vilket ös det är i henne! Hon fick till och med en annan kurator att ringa upp oss och kolla läget och hur vi mådde när hon själv var på semester! Det är sådant man önskar från vården! Efter sista samtalet med henne har vi både kunnat träffa och tala i telefon med läkaren, och utredningen för äggdonation har påbörjats. Nu väntar vi bara besked från Universitetssjukhuset om vi tas emot eller om vi måste göra vårt försök i utlandet. När man är 39+ har man inte tid att köa helt enkelt. 

Sitter på Pinterest och söker på adoption announcment och längtar efter att dramakomedin Instant family men i Sverige får vi vänta flera månadersprenumeration den från premiären i nov18 i US. 

Jag önskar att det vore som i den filmen och som i Annie, att man bara kan åka å besöka ett litet barnhem eller webbsida och peka ut ett barn man gillar så får det/de barnet/barnen följa med hem... Jag är oxå så tacksam att en stor del av världen inte är så utan att många barn faktiskt hittar sina hem i födelselandet och att många länder har fått det mycket bättre... men ändå... kluvet... 

fredag 5 oktober 2018

Var är målet?


Som ni vet har vi kämpat i flera år för att få "rätt" till vård och ”rätt till hjälp” att bli gravida. 
2013 sa kvinnokliniken:
-Att ni blir gravida nu vore det värsta som kunde hända just nu. Jag fick en remiss till dietist och uppmaning att komma tillbaka när jag gått ner 40 kg.
Två veckor senare fick jag brev från dietisterna som sa ”kvinnokliniken har inte rätt att skicka remiss till oss. Du får vända dig till din vårdcentral för en remiss”. 

2014 går jag till vc och ber om remiss till kbt. Jag har en störd relation till mat och ätande och har nu 60 kilo att gå ner istället för 40. Jag blir nekad kbt och hänvisad till gastric bypass. 

2015 ringer jag igen kk. Jag har nu 65 kg att gå ner till BMI 30 och de säger igen att de enligt lag inte får göra ngt för att hjälpa mig bli gravid. Jag hävdar att de inte kan förneka min man utredning och bara hänvisa till tjock fru så då får iaf han lämna några prover och man mäter mitt fsh. Återigen ombeds jag komma tillbaka när jag gått ner i vikt. 

2017 börjar vi gå privat till en gynläkare som flera (smala) vänner gått till. Han genomför regelbundna undersökningar, invägningar och låter mig testa mediciner för viktnedgång och som hjälpt patienter med pcos att bli gravida. När jag är på BMI under 32 får jag en omgång mediciner för att bidra till ägglossning men inget tycks hända. Dessvärre går han i pension och vi måste ansöka igen till kk. 

2017 betalar vi och min arbetsgivare en kbt-kurs för mig hos Sockerskolan.se där jag får kunskap och verktyg för att behandla mitt mat/sockerberoende. Det är det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Som en följd av programmet och senare även medicineringen minskar jag ca 40 kg till året därpå.  

2018, aug. KK säger att det är så länge sen vi var där så vi får anmäla oss på nytt och köa igen. De vägrar oxå boka en tid innan de fått alla papper från min privata journal så de ska va säkra på att de inte råkar göra ngt i onödan. 

2018, sep. Vi får träffa en läkare som är ny för oss och hon konstaterar att jag klarar viktgränsen med några ynka hekto. Prover tas och undersökning görs. Vi är så glada och lyckliga att vi äntligen ska få hjälp. Min make säger att han vet att nu ska allt ordna sig... 

Två veckor senare får vi beskedet att vi undersöktes försent. Mina ägg är slut innan 40 och jag får därför diagnosen POI (premature ovarion insufficiency) vilken drabbar strax under 1 ynka procent av kvinnorna. 

Chocken och antiklimaxet som uppstår är ofantligt! Vi kan gärna tänka oss adoption men att vi tas ifrån möjligheten att få testa ivf för att jag vägrats vård i fem år pga vikten är en rejäl kalldusch och ett kallsvettigt slag i ansiktet! 

Jag ser flera sätt som vården hade kunnat avhjälpa denna känsla:
Man hade kunnat mött oss värdigt och istället för att skicka hem oss träffa oss med jämna mellanrum för att kolla av läget och ex. väga in. 
Man hade kunnat göra det lilla blodprovet amh och kollat äggreserven med jämna mellanrum och om landstinget verkligen inte har råd med det kunde de ju nämnt det så hade vi fått det testat privat. 

Hade vi fått en förvarning hade vi kunnat göra ett äggplock privat och använt äggen idag. 

Vi är självklart ledsna och besvikna men ser inte äggdonation eller adoption som ngt tröstpris. Det är båda vägar till att bli en familj vilket är vårt mål. Vi önskar bara att vi hade fått försöka efter allt detta slit. 

Vi försöker fokusera på målbilden men jag måste erkänna att vi nog tappat fotfästet lite....

söndag 9 september 2018

Äntligen överviktig!

Vi har haft lite otur sen jag skrev sist och tvingats byta både kvinnoläkare och mottagning pga pension. Nu har vi då köat fram till den landstingsbetalda kk-mottagningen, fått en ny läkare där: B, och varit på första träff. 

All lycka när vi vägde in på BMI 29.96! OMG! Äntligen överviktig istället för fet i statistiken! Härlig känsla, men! B förstår inte varför ingen spolat äggledarna och kollat äggreserven tidigare. Jag försökte säga ”för att ni sa att det vore det värsta som kan hända om jag blev gravid”! DÄRFÖR!!! För fyra år sedan. Fyra år som jag kunde agerat annorlunda på om jag fått lite uppmuntran och stöd från mottagningen! Jag hade kanske låtit bli att äta upp mig 30 kg till för att jag tyckte det var så omöjligt redan och sedan inte ha 50 utan 80 kg att gå ner!! 

Nu har jag gått ner 65 kg och jag har 15 kg till normalviktig. Känns plötsligt möjligt!!! Underbart! Men bitterljuvt eftersom de även var osäkra på om jag har ägg nog! De tyckte det såg skralt ut! Maken blev superirriterad på dem att de inte testat detta tidigare! 

Men, jag är glad att jag är där jag är idag. Stolt och tacksam över mitt arbete med kbt-kursen på Sockerskolan.se som verkligen hjälpt mig detta år och gett mig redskap så att jag har en chans att leva ett värdigt och fritt liv. Mer om det nästa gång! 

fredag 16 mars 2018

Vi vill bli en familj!

Vi är nu 11 kg från att kanske få påbörja IVF och har nu även påbörjat den obligatoriska föräldrautbildningen inför adoption. Det har varit helt underbart! Tretimmarssessioner med par och singlar som upplevt och genomlever precis samma ångest, hopp och längtan som vi gör. Att få dela tankar har varit underbart. Jag rekommenderar alla som överväger adoption att faktiskt anmäla sig till föräldrautbildningen och gå den (tänk på att det måste vara en som är godkänd av din kommuns medgivandeutredare). 

Att vi satsar nu beror på att vi så längtar efter att bli en familj hur än storken ska komma till oss... Känns som om han helt har flugit vilse och behöver alla röksignaler som vi kan skicka ut. 

Längtan, längtan... i slutet av april är det ny tid hos läkaren iaf och då bör jag vara så nära som möjligt den vikt de kräver. Jag har börjat mata in mina måltider i lifesum-appen igen. Det känns bra. Det är värst vad lätt det blir för mycket och för stora portioner när man mäter med ögonen... 

Idag åt jag 70 g. jordgubbar med grädde och en miniscone (recept kommer i helgen). Lunch blev libanesiskt med nötfärs och fläskfilespett, grönsallad, hummus, och andra goda meze till.. Jag var duktig och fråga "vilka meze är det tillsatt socker i?"

torsdag 1 mars 2018

Mot minus 80!

Idag känner jag mig stark och nöjd. 50 kg. Det är mer än en halv människa som jag gått ner tack vare Sockerskolan, LCHF, min sporrande kvinnoläkare och egna kloka beslut (som att äta på ett sätt som är livslångt, som att investera i en kurs kring socker och hur man håller sig fortsatt sockerfri).

Nu börjar kampen mot minus 80. Jag hoppas dock att viss viktökning i form av bebis i magen ska ske på vägen ner mot det målet. Nästa mål är 13,8 kg bort då jag går igenom BMI-gränsen för att kunna få hjälp med IVF. Min man och jag längtar... Och peppar...

Har ju sista fem veckorna börjat träna. Än ger det inte någon extra viktnedgång vad jag tror. Däremot hoppas jag att det ska hjälpa med form och hud och utseendet under den lösa huden som bildas när jag fortsätter att gå ner...

Mot minus 80!!!

onsdag 14 februari 2018

Minus 50!

okej...

Då var jag där. Ohyggliga minus femtio kilo på vågen i morse. Ändå infinner sig inte den stora lyckan. Den borde vara här. Som jag nämnt innan så när jag startade bloggen var 50 kilo allt jag hade till målvikt, vid omstarten var det 80 kg istället. Kan det vara möjligt? Andra har ju gjort det!

Milstolpar framöver:
13,8 kg till möjlighet till IVF och barnlöshetsutredning
men
32 kilo till målvikt...
Jag försöker fokusera på att om man gjort 50 kg i viktnedgång klarar man 32 till...

50 kg... 100 halvkilospaket smör... Jag skulle nog behöva se berget... Jag undrar hur stort det skulle bli... Jag får mäta ett paket framöver och räkna ut det. Just nu försöker jag visualisera de 100 halvkilospaketen...

Men idag, och nu, måste jag vara nöjd med det jag presterat. För är jag inte nöjd, utan slår på mig själv för vad jag har kvar, vad jag gått upp under vägen, då riskerar jag bara att trigga igång tröstätande. För jag är väl värd att äta kexchoklad? Det står ju på affischen jag åkte förbi idag att det är ett mellanmål? När blev socker, choklad och kex mellanmål? Eller är jag värd att köra förbi ICA för att köpa en liten pepsi max och komma ut med två, en påse chips, en påse skruvar, en godispåse, en osttriangel, en burk räksallad m.m. och sedan sitta på mitt kontor och trycka i mig alltihopa framför skärmen? Nej, jag är värd att säga nej, att finna annan lycka, lycka i att vara med andra, umgås, unna mig träningstid, massage och PT!

Idag måste jag vara nöjd. Jag kan inte säga att det har varit en lätt resa. Jag kan inte heller säga att den har tagit ett eller tre år. Det har tagit hela mitt liv att komma dit jag är idag. Alla insikter, bakfall och halksteg har tillsammans gett mig mängder av erfarenheter som jag försöker vända till styrka och grund för tankar om hur jag inte vill vara och leva.

Insikten att jag är sockerberoende, att det inte kommer gå över efter en tillfällig kur och sorgen över att aldrig mer få "svulla" i chips och tårta framför tvn har varit min räddning denna höst för att göra ungefär hälften av viktnedgången på sex månader. Tanken att möjligheten, och målet, om målvikt skulle kunna finnas 6-8 månader bort är helt abnorm... Det är hur lite som helst och jag undrar om huvudet kan hänga med dit... garderoben gör det iaf inte... kläderna bara hänger på mig och jag belönar mig mycket bättre än tidigare - men riktigt snygga kläder som jag tidigare inte skulle drömt om att unna mig. För DET är jag värd...

måndag 5 februari 2018

What are you waiting for?

Vanligtvis brukar den frasen vara riktad till mig själv. Vad väntar jag på, varför sätter jag inte igång? Nu är den riktad till vågen: vad väntar du på? Slå över nu någon gång... Att jag skulle ta THE BIG FIFTY imorgon känns smått otroligt, men inte omöjligt så illa som jag mått hela veckan av Metforminet...

Jag har även börjat träna. Min kompis Lena fick igång mig... Jag började känna lite sug efter att ta en promenad, efter att ha varit helt anti trots idoga timmars motivationssamtal på företagshälsan och ett halvår i FAR så kunde jag ändå knappt tänka mig något värre sätt att spendera en timma. Trots att det skulle ta mig närmre mitt mål. Alla saker jag inte valt trots att jag ville är dock ett kapitel för sig, tätt förknippat med beroendesjukdomen som inte vill tillåta några friskfaktorer att få finnas i mitt liv. Det är oxå en sak som kursen gett mig. Insikt och analysverktyg till mitt egna beteende. Jag är så tacksam. Jag är oxå tacksam för min fina vän som fick med mig till gymmet (med moroten att jag fick umgås med henne där) och redan efter en gång kände jag "Jag är en tränande människa". Det måste finnas något latinskt uttryck för det. Typ "ego sum Aspiro aspero"... haha... Nu tränar jag efter en månad tre gånger i veckan och sörjer om jag måste ställa in ett tillfälle. Förra veckan lyckades jag till och med motivera mig att ta mig upp på crosstrainern efter mello för att kompensera för det missade onsdagspasset på Indoor Striding.

När jag möter folk får jag ofta höra nu att det verkligen syns att jag gått ner i vikt. Det är roligt men kluvet att höra. Jag fattar att jag ser hälsosammare ut nu än innan, men sist jag såg ut så här tyckte ju folk, och jag, att jag var jättestor!!! Det är oxå kluvet för jag känner jag fuskar. När folk tycker "wow" så tänker jag "men jag fuskar ju med metforminet", men nej! En tablett som minskar sug och ökar illamående och som hjälpt mig med några extra kilon två månader är inte att fuska när man kämpat i tre år för att gå ner 50 kilo! Då betyder de kilona ingenting. Det är bara det att det är just nu förändringen är som störst eftersom jag inte fallit av vagnen på över sex månader!!!

Om några veckor ska jag på live-kurs på Sockerskolan i Stockholm. Återfallsprevention. Det ska bli roligt och givande. Jag älskar mitt nya liv, och mitt nygamla och rätta jag. Det är spännande att upptäcka mig igen.

Tills dess bjuder jag på lite musik...