fredag 16 mars 2018

Vi vill bli en familj!

Vi är nu 11 kg från att kanske få påbörja IVF och har nu även påbörjat den obligatoriska föräldrautbildningen inför adoption. Det har varit helt underbart! Tretimmarssessioner med par och singlar som upplevt och genomlever precis samma ångest, hopp och längtan som vi gör. Att få dela tankar har varit underbart. Jag rekommenderar alla som överväger adoption att faktiskt anmäla sig till föräldrautbildningen och gå den (tänk på att det måste vara en som är godkänd av din kommuns medgivandeutredare). 

Att vi satsar nu beror på att vi så längtar efter att bli en familj hur än storken ska komma till oss... Känns som om han helt har flugit vilse och behöver alla röksignaler som vi kan skicka ut. 

Längtan, längtan... i slutet av april är det ny tid hos läkaren iaf och då bör jag vara så nära som möjligt den vikt de kräver. Jag har börjat mata in mina måltider i lifesum-appen igen. Det känns bra. Det är värst vad lätt det blir för mycket och för stora portioner när man mäter med ögonen... 

Idag åt jag 70 g. jordgubbar med grädde och en miniscone (recept kommer i helgen). Lunch blev libanesiskt med nötfärs och fläskfilespett, grönsallad, hummus, och andra goda meze till.. Jag var duktig och fråga "vilka meze är det tillsatt socker i?"

torsdag 1 mars 2018

Mot minus 80!

Idag känner jag mig stark och nöjd. 50 kg. Det är mer än en halv människa som jag gått ner tack vare Sockerskolan, LCHF, min sporrande kvinnoläkare och egna kloka beslut (som att äta på ett sätt som är livslångt, som att investera i en kurs kring socker och hur man håller sig fortsatt sockerfri).

Nu börjar kampen mot minus 80. Jag hoppas dock att viss viktökning i form av bebis i magen ska ske på vägen ner mot det målet. Nästa mål är 13,8 kg bort då jag går igenom BMI-gränsen för att kunna få hjälp med IVF. Min man och jag längtar... Och peppar...

Har ju sista fem veckorna börjat träna. Än ger det inte någon extra viktnedgång vad jag tror. Däremot hoppas jag att det ska hjälpa med form och hud och utseendet under den lösa huden som bildas när jag fortsätter att gå ner...

Mot minus 80!!!

onsdag 14 februari 2018

Minus 50!

okej...

Då var jag där. Ohyggliga minus femtio kilo på vågen i morse. Ändå infinner sig inte den stora lyckan. Den borde vara här. Som jag nämnt innan så när jag startade bloggen var 50 kilo allt jag hade till målvikt, vid omstarten var det 80 kg istället. Kan det vara möjligt? Andra har ju gjort det!

Milstolpar framöver:
13,8 kg till möjlighet till IVF och barnlöshetsutredning
men
32 kilo till målvikt...
Jag försöker fokusera på att om man gjort 50 kg i viktnedgång klarar man 32 till...

50 kg... 100 halvkilospaket smör... Jag skulle nog behöva se berget... Jag undrar hur stort det skulle bli... Jag får mäta ett paket framöver och räkna ut det. Just nu försöker jag visualisera de 100 halvkilospaketen...

Men idag, och nu, måste jag vara nöjd med det jag presterat. För är jag inte nöjd, utan slår på mig själv för vad jag har kvar, vad jag gått upp under vägen, då riskerar jag bara att trigga igång tröstätande. För jag är väl värd att äta kexchoklad? Det står ju på affischen jag åkte förbi idag att det är ett mellanmål? När blev socker, choklad och kex mellanmål? Eller är jag värd att köra förbi ICA för att köpa en liten pepsi max och komma ut med två, en påse chips, en påse skruvar, en godispåse, en osttriangel, en burk räksallad m.m. och sedan sitta på mitt kontor och trycka i mig alltihopa framför skärmen? Nej, jag är värd att säga nej, att finna annan lycka, lycka i att vara med andra, umgås, unna mig träningstid, massage och PT!

Idag måste jag vara nöjd. Jag kan inte säga att det har varit en lätt resa. Jag kan inte heller säga att den har tagit ett eller tre år. Det har tagit hela mitt liv att komma dit jag är idag. Alla insikter, bakfall och halksteg har tillsammans gett mig mängder av erfarenheter som jag försöker vända till styrka och grund för tankar om hur jag inte vill vara och leva.

Insikten att jag är sockerberoende, att det inte kommer gå över efter en tillfällig kur och sorgen över att aldrig mer få "svulla" i chips och tårta framför tvn har varit min räddning denna höst för att göra ungefär hälften av viktnedgången på sex månader. Tanken att möjligheten, och målet, om målvikt skulle kunna finnas 6-8 månader bort är helt abnorm... Det är hur lite som helst och jag undrar om huvudet kan hänga med dit... garderoben gör det iaf inte... kläderna bara hänger på mig och jag belönar mig mycket bättre än tidigare - men riktigt snygga kläder som jag tidigare inte skulle drömt om att unna mig. För DET är jag värd...

måndag 5 februari 2018

What are you waiting for?

Vanligtvis brukar den frasen vara riktad till mig själv. Vad väntar jag på, varför sätter jag inte igång? Nu är den riktad till vågen: vad väntar du på? Slå över nu någon gång... Att jag skulle ta THE BIG FIFTY imorgon känns smått otroligt, men inte omöjligt så illa som jag mått hela veckan av Metforminet...

Jag har även börjat träna. Min kompis Lena fick igång mig... Jag började känna lite sug efter att ta en promenad, efter att ha varit helt anti trots idoga timmars motivationssamtal på företagshälsan och ett halvår i FAR så kunde jag ändå knappt tänka mig något värre sätt att spendera en timma. Trots att det skulle ta mig närmre mitt mål. Alla saker jag inte valt trots att jag ville är dock ett kapitel för sig, tätt förknippat med beroendesjukdomen som inte vill tillåta några friskfaktorer att få finnas i mitt liv. Det är oxå en sak som kursen gett mig. Insikt och analysverktyg till mitt egna beteende. Jag är så tacksam. Jag är oxå tacksam för min fina vän som fick med mig till gymmet (med moroten att jag fick umgås med henne där) och redan efter en gång kände jag "Jag är en tränande människa". Det måste finnas något latinskt uttryck för det. Typ "ego sum Aspiro aspero"... haha... Nu tränar jag efter en månad tre gånger i veckan och sörjer om jag måste ställa in ett tillfälle. Förra veckan lyckades jag till och med motivera mig att ta mig upp på crosstrainern efter mello för att kompensera för det missade onsdagspasset på Indoor Striding.

När jag möter folk får jag ofta höra nu att det verkligen syns att jag gått ner i vikt. Det är roligt men kluvet att höra. Jag fattar att jag ser hälsosammare ut nu än innan, men sist jag såg ut så här tyckte ju folk, och jag, att jag var jättestor!!! Det är oxå kluvet för jag känner jag fuskar. När folk tycker "wow" så tänker jag "men jag fuskar ju med metforminet", men nej! En tablett som minskar sug och ökar illamående och som hjälpt mig med några extra kilon två månader är inte att fuska när man kämpat i tre år för att gå ner 50 kilo! Då betyder de kilona ingenting. Det är bara det att det är just nu förändringen är som störst eftersom jag inte fallit av vagnen på över sex månader!!!

Om några veckor ska jag på live-kurs på Sockerskolan i Stockholm. Återfallsprevention. Det ska bli roligt och givande. Jag älskar mitt nya liv, och mitt nygamla och rätta jag. Det är spännande att upptäcka mig igen.

Tills dess bjuder jag på lite musik...


måndag 22 januari 2018

Snart där... och vägen framåt...

Jag närmar mig med stormsteg minus 50 kg på vågen. Det är otroligt skönt! Det är en liten milstolpe att ha klarat av att gå ner 50 kg även om jag när jag startade denna blogg bara hade 50 kg att gå ner till målvikt så hade jag vid omstart efter att ha fortsatt trilla av vagnen nästan 80 kg dit! Jag vill dock inte byta namn på min blogg så jag kommer fortsätta att jaga mot minus 60 och 70-talet sedan. Men känslan, att efter åratal ha försökt och nu vara så nära minus 50 kg. Det är ju nästan en vanlig människa!!

Jag äter väldigt sockerfritt sen jag gick Nystartskursen i somras på Sockerskolan. LCHF är grunden och jag använder inga kemiska sötningsmedel vilket jag tror gjort stor skillnad för min viktminskning...  Vilken upplevelse och vad jag har med mig nu! Det är så skönt. Kläderna sitter så lösa och jag har inte så nära som tidigare att ramla av banan varannan, var tredje månad... Jag sitter säkrare i sadeln och tror aldrig att jag hade varit här om det inte varit för att jag satsade på den kursen. Jag är lite en ny människa, eller mitt gamla jag. Det finns iaf mer tid för att vara jag, mindre tid för att äta, baka och tänka på nästa sockerfix.

Ny berlock på G till halsbandet oxå... =).



Om bilden säger jag bara: Jag har bytt ett blått monster till en blå sporrande flock av andra i samma situation.

tisdag 24 oktober 2017

Mot minus 40!

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!!!

Idag efter att ha stått på fel sida tiotalet och pendlat länge nu har jag äntligen ramlat över gränsen till ett helt nytt tiotal!!! Nu ska det bli en ny Berlock till mitt halsband (en för varje passerade hela tiotal jag passerar så femte berlocken nu...). Och jag närmar mig minus 40 (-39,3 and counting...).


Det svåraste blir att välja. Jag vill att berlockerna ska signalera något om styrka och vad jag gått igenom och ändå tagit mig fram... Den blir en så bra påminnelse varje dag när man bär den...

/L

söndag 22 oktober 2017

Metformin, lchf och graviditet...

Träffade privatläkaren i veckan och han tycker det verkar underligt att jag inte går ner mer och snabbare på lchf så han vill att jag testar metformin för att se om det kan hjälpa till med viktnedgången genom att ytterligare reducera insulinutsöndringen. Jag ser på nätet att många med t.ex. pcos (som jag inte är utredd för eller tror att jag har) har använt metformin och blivit gravida. Maken och jag tycker att alla möjligheter vi får ska vi ta och att i princip allt är värt att prova så imorgon ska jag starta med det.

Jag hittar mycket på nätet om att man får mycket smärtor i början av tabletterna men kvinnorna skriver att med möjligheten för ett barn är det uthärdligt. Så vi testar.

Eftersom det här i mesta mån är en blogg om vägen till bättre hälsa tänkte jag skicka en liten uppdatering:
2017-10-22
vikt: -38,2 kg

mått sedan juli 2017
midja: -10cm
byst: -4.5 cm
armar: -5.5 cm
lår: -7 cm
vad: -3.5 cm

Så man måste säga att det rör på sig även om jag verkligen vill att det ska gå fortare... 25 kg till IVF.