tisdag 21 maj 2019

När ska vi ge upp och vilken dröm?

Idag känns allting konstigt jättetungt. Igår var jag på supergott humör men idag känns det tungt. Kanske är det för att jag stått still med vikten ännu en vecka fastän jag har börjat gå några extra km nästan varje gång.

Nu väntar vi bara... På sista försöket. På fredag är det en månad tills jag fyller 40 och även om vårt sjukhus har accepterat betalansvar fram till årsskiftet så är det ändå en markerande milstolpe. 40 och inga barn. Visst, jag har haft fantastiskt roligt ofta men mycket har oxå varit längtan sista åren. Och om man bara visste att det blir bra till slut... Det är väl där förtröstan kommer in. Att ha tilltro till att det ordnar sig. och ordnar det sig inte så löser det sig nog ändå.

Vi väntar nu in nästa cykel för vårt andra försök med äggdonation. Min makes sista embryo. Frågan är vad de gör sen, kan vi få en till donator när vi bara fick försöka två insättningar? Vården vill inte diskutera vad som händer sedan. Vi måste bara tro på detta försök. Tro att det fungerar denna gång. Ha hopp. I fjorton dagar... Ska vi äntligen ge upp sen? Är vi redo för det? Jag som hela tiden varit inne på att vi borde adoptera känner mig fylld av det stora i det - alla saker som måste kämpas med, och bearbetas, beslut som måste tas...

Hur beslutar man om man kan acceptera ett barn med den typen av bakgrund eller en viss typ av skada/försening/beteende? Det är omänskliga beslut. Medan barn svälter ihjäl i länder som inte har det bra nog att ha en fungerande adoptionsorganisation ska vi sitta och välja vilka av de barn som de inhemska valt bort som vi vill adoptera hit. Ämnet är verkligen komplext vilket många medier/skribenter har rapporterat om. Och ett omänsklig val.