tisdag 4 juni 2019

Vad min kropp min behöver!

När jag läser fler och fler djupare artiklar på Kostdoktorn tycks det klart att jag nu är på en vikt eller i ett kroppsläge där jag för att gå ner behöver kontrollera inte bara kolhydraterna utan även mängden protein. 

Jag använder ju Lifesum som kostdagbok och där brukar jag ofta ligga en bra bit över på proteinet. Problemet är tvådelat:
1) för mycket proteiner omvandlas till glukos av kroppen
2) jag går igång på stora portioner och får samma känsla av hot om ngn inte låter mig äta så mycket jag vill som när någon tar mina sötsaker. Samma känsla av lycka att äta två bitar tårta som en buffé... 




Denna vecka har jag ätit helt fantastiskt. Och. Mått. Så. Bra! Trots att jag i början av veckan trodde att jag skulle dö av tristess eller svält men märkte snabbt att jag blev både mer mätt och mer tillfreds. 

En typisk måltid ser numera ut så här:
80-120g protein beroende på proteininnehållet i protukten (istället för tidigare 150-200)
30 g bladspenat eller blandsallad
30 g böngroddar eller paprika
60 g hemmagjord tryffelmajonäs/aioli/majonäs

Av naturliga skäl så har det även blivit mindre andel mejeriprodukter, främst mindre ost då det är mycket protein i och även mindre grädde och creme fraiche då jag av enkelhet ätit majonnäsbaserad sås för det är så smidigt. 

Här blev det en lyxig söndagsmiddag med extra grönsaker då det vankades laxburgare med böngroddar, sallad, sparris och paprika. 




Rekommenderar verkligen hemmagjord majonäs. Så smidigt å kan varieras så mycket. 
Jag gör min enligt recept från 56kilo.se

Majonnäs 4 portioner
I en hög skål mäter jag upp:
200 g (2dl) olja, 1 ekoägg, 1 tsk ekologisk dijonsenap, knappt en halv kapsyl vitvinsvinäger och knappt en halv med vatten (flaskans egen kapsyl), salt, vitpeppar (liiiite), (och en pressad klyftavitlök om jag gör aioli). 

Kör med stavmixern i botten, vicka lite på den efter några sekunder och börja sen pumpa den lite upp och ner. Det brukar göra min majonäs mycket tjock. 

Obs! Tänk på olja och ägg behöver ha samma temperatur (ungefär) så förvara antingen dem i kylen eller i rumstemperatur. Annars skär det sig. 

Jag brukar smaksätta med lite tryffelolja som jag rör i när den är klar, eller en klyfta vitlök (pressas i innan mixning), basilikaolja eller andra kryddor och smaker går oxå bea. Så smidig bas att göra på söndagen med matlådorna och sen portionera ut. Det blir ca 62 gram per portion. 

Och nu ser livet ut så här:



Så, experimentet i två veckor har fått mig må bättre, vara mer tillfreds och det verkar som jag nu kommer ifrån min viktplatå! 

tisdag 21 maj 2019

När ska vi ge upp och vilken dröm?

Idag känns allting konstigt jättetungt. Igår var jag på supergott humör men idag känns det tungt. Kanske är det för att jag stått still med vikten ännu en vecka fastän jag har börjat gå några extra km nästan varje gång.

Nu väntar vi bara... På sista försöket. På fredag är det en månad tills jag fyller 40 och även om vårt sjukhus har accepterat betalansvar fram till årsskiftet så är det ändå en markerande milstolpe. 40 och inga barn. Visst, jag har haft fantastiskt roligt ofta men mycket har oxå varit längtan sista åren. Och om man bara visste att det blir bra till slut... Det är väl där förtröstan kommer in. Att ha tilltro till att det ordnar sig. och ordnar det sig inte så löser det sig nog ändå.

Vi väntar nu in nästa cykel för vårt andra försök med äggdonation. Min makes sista embryo. Frågan är vad de gör sen, kan vi få en till donator när vi bara fick försöka två insättningar? Vården vill inte diskutera vad som händer sedan. Vi måste bara tro på detta försök. Tro att det fungerar denna gång. Ha hopp. I fjorton dagar... Ska vi äntligen ge upp sen? Är vi redo för det? Jag som hela tiden varit inne på att vi borde adoptera känner mig fylld av det stora i det - alla saker som måste kämpas med, och bearbetas, beslut som måste tas...

Hur beslutar man om man kan acceptera ett barn med den typen av bakgrund eller en viss typ av skada/försening/beteende? Det är omänskliga beslut. Medan barn svälter ihjäl i länder som inte har det bra nog att ha en fungerande adoptionsorganisation ska vi sitta och välja vilka av de barn som de inhemska valt bort som vi vill adoptera hit. Ämnet är verkligen komplext vilket många medier/skribenter har rapporterat om. Och ett omänsklig val.

lördag 27 april 2019

Världens fulaste vas?

Kan detta vara världens fulaste vas? Eller par av vaser. Jag har givetvis två. Bara för att de är så fula är de säkert värdefulla oxå... så jag vågar inte göra mig av med dem. Planen är att med dessa uppladdade bilder göra en Google bildsök. 







Återkommer med info. 

måndag 11 mars 2019

När inget händer

Jag börjar med att fylla inläggsfältet med taggar. På något sätt blir det symptomatiskt och som en dagordning för allt jag tänker och känner, allt jag vill lägga av mig i denna post. Jag har dock ingen önskan om att vara långrandig. Jag vill bara skriva av mig att det är så jobbigt när det tar så lång tid, och inget händer, ingen hör av sig och det känns som allting står stilla... 

Egentligen ska man kanske vara tacksam att det går långsamt nu, efter några veckor av intensiva ångestbeslut. 
Sen senast har vi ställt oss i kö för äggdonation på två olika kliniker utomlands samt träffat regionssjukhuset för vår remiss. Vi fick ändå testa att starta en IVF, trots att det först var nej från lokala sjukhuset, men regionsläkaren tyckte att medan vi väntade kunde vi ju ändå testa att ta sprutorna och se om något hände. Men nej, i princip ingen reaktion... inga ägg och därför heller inte något ägguttag...  efter det hoppades man ju igen, att det skulle gå själv, att någon skulle hoppa igång... men nej... fortfarande väldigt ogravid... 

Sen står vi där i Limbo... Står fast vid vårt beslut om att testa ÄD först men får plötsligt frågan om en möjlig adoption. Vi är glada att vi fick frågan för det gav oss mycket att tänka på och det visade även att vi inte är riktigt redo för adoption. Det är så sjukt många beslut man måste ta och man måste lista exakt vilka sjukdomar och tillstånd man kan tänka sig... Dessutom blev vi informerade att Colombia hade ändrat sina regler så alla som skickar sin adoptionsansökan dit måste nu välja om de ansöker om att adoptera ett barn eller en syskongrupp. Vi hade hoppats att ödet skulle valt det åt oss... Efter ett par dygn av kval tackade vi nej och tre dagar senare ringer den klinik som vi gillade mindre och säger att de har en donator till oss. Det skapar oxå lite frågor för det låter oerhört fint på hemsidan att mottagaren ska matchas med kropp (gud bevars stackars unge så nej tack!), hår, ögon och längd hos donatorn. När vi sedan blir erbjudna en donator har hon inte samma hårfärg som mig men vi tänkte att det viktigaste är ändå ögonfärgen och det blir med största sannolikhet min mans ögonfärg så det känns okej, men jag hade ju ändå hoppats att det skulle vara det där hårdraget från mig. 

Det är egentligen enda gången jag tycker det är jobbigt med att andra har barn, i mataffären när det går små gulliga barn med långt fint (men rufsigt) hår, och mamman går före med samma hårsvall... eller när bådas hår sticker ut i samma färg under varma mössor... Då gör det lite ont i själen... Förr gjorde det ont för att jag saknade ett barn, nu är det som en avgrund eftersom jag vet att det aldrig kommer bli så... 

Jag hoppas och längtar verkligen efter adoptionen. För mig är den målet med denna resan för den ger med största säkerhet oss ett barn och gör mig till mamma. Allt andra är bara små försök (om än sjukt onödigt dyra!)... Jag tycker det är rätt att försöka ÄD först, för min mans skull. Jag hade velat att han stöttade mig om det var jag som hade kunnat (även om jag kanske hade valt adoption då oxå, jag är ju inget fan av nålar och födslar)... 

Så var står vi nu? Jo, vi uppdaterar mailboxen minst en gång i timmen för att kolla om vi hört något mer, när ungefär kan vi räkna med att få åka? När ungefär kan vi räkna med insättning? När ungefär gör jag mitt förmodligen sista graviditetstest? Men mailkorgen är bara fylld med reklam... jag tror ni vet hur det känns... 

Ut och njut av solen nu!