Var är målet?

Som ni vet har vi kämpat i flera år för att få "rätt" till vård och ”rätt till hjälp” att bli gravida. 

2013 sa kvinnokliniken:

-Att ni blir gravida nu vore det värsta som kunde hända just nu. Jag fick en remiss till dietist och uppmaning att komma tillbaka när jag gått ner 40 kg.

Två veckor senare fick jag brev från dietisterna som sa ”kvinnokliniken har inte rätt att skicka remiss till oss. Du får vända dig till din vårdcentral för en remiss”. 

2014 går jag till vc och ber om remiss till kbt. Jag har en störd relation till mat och ätande och har nu 60 kilo att gå ner istället för 40. Jag blir nekad kbt och hänvisad till gastric bypass. 

2015 ringer jag igen kk. Jag har nu 65 kg att gå ner till BMI 30 och de säger igen att de enligt lag inte får göra ngt för att hjälpa mig bli gravid. Jag hävdar att de inte kan förneka min man utredning och bara hänvisa till tjock fru så då får iaf han lämna några prover och man mäter mitt fsh. Återigen ombeds jag komma tillbaka när jag gått ner i vikt. 

2017 börjar vi gå privat till en gynläkare som flera (smala) vänner gått till. Han genomför regelbundna undersökningar, invägningar och låter mig testa mediciner för viktnedgång och som hjälpt patienter med pcos att bli gravida. När jag är på BMI under 32 får jag en omgång mediciner för att bidra till ägglossning men inget tycks hända. Dessvärre går han i pension och vi måste ansöka igen till kk. 

2017 betalar vi och min arbetsgivare en kbt-kurs för mig hos Sockerskolan.se där jag får kunskap och verktyg för att behandla mitt mat/sockerberoende. Det är det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Som en följd av programmet och senare även medicineringen minskar jag ca 40 kg till året därpå.  

2018, aug. KK säger att det är så länge sen vi var där så vi får anmäla oss på nytt och köa igen. De vägrar oxå boka en tid innan de fått alla papper från min privata journal så de ska va säkra på att de inte råkar göra ngt i onödan. 

2018, sep. Vi får träffa en läkare som är ny för oss och hon konstaterar att jag klarar viktgränsen med några ynka hekto. Prover tas och undersökning görs. Vi är så glada och lyckliga att vi äntligen ska få hjälp. Min make säger att han vet att nu ska allt ordna sig... 

Två veckor senare får vi beskedet att vi undersöktes försent. Mina ägg är slut innan 40 och jag får därför diagnosen POI (premature ovarion insufficiency) vilken drabbar strax under 1 ynka procent av kvinnorna. 

Chocken och antiklimaxet som uppstår är ofantligt! Vi kan gärna tänka oss adoption men att vi tas ifrån möjligheten att få testa ivf för att jag vägrats vård i fem år pga vikten är en rejäl kalldusch och ett kallsvettigt slag i ansiktet! 

Jag ser flera sätt som vården hade kunnat avhjälpa denna känsla:

Man hade kunnat mött oss värdigt och istället för att skicka hem oss träffa oss med jämna mellanrum för att kolla av läget och ex. väga in. 

Man hade kunnat göra det lilla blodprovet amh och kollat äggreserven med jämna mellanrum och om landstinget verkligen inte har råd med det kunde de ju nämnt det så hade vi fått det testat privat. 

Hade vi fått en förvarning hade vi kunnat göra ett äggplock privat och använt äggen idag. 

Vi är självklart ledsna och besvikna men ser inte äggdonation eller adoption som ngt tröstpris. Det är båda vägar till att bli en familj vilket är vårt mål. Vi önskar bara att vi hade fått försöka efter allt detta slit. 

Vi försöker fokusera på målbilden men jag måste erkänna att vi nog tappat fotfästet lite....