Minus 50!

okej...

Då var jag där. Ohyggliga minus femtio kilo på vågen i morse. Ändå infinner sig inte den stora lyckan. Den borde vara här. Som jag nämnt innan så när jag startade bloggen var 50 kilo allt jag hade till målvikt, vid omstarten var det 80 kg istället. Kan det vara möjligt? Andra har ju gjort det!

Milstolpar framöver:
13,8 kg till möjlighet till IVF och barnlöshetsutredning
men
32 kilo till målvikt...
Jag försöker fokusera på att om man gjort 50 kg i viktnedgång klarar man 32 till...

50 kg... 100 halvkilospaket smör... Jag skulle nog behöva se berget... Jag undrar hur stort det skulle bli... Jag får mäta ett paket framöver och räkna ut det. Just nu försöker jag visualisera de 100 halvkilospaketen...

Men idag, och nu, måste jag vara nöjd med det jag presterat. För är jag inte nöjd, utan slår på mig själv för vad jag har kvar, vad jag gått upp under vägen, då riskerar jag bara att trigga igång tröstätande. För jag är väl värd att äta kexchoklad? Det står ju på affischen jag åkte förbi idag att det är ett mellanmål? När blev socker, choklad och kex mellanmål? Eller är jag värd att köra förbi ICA för att köpa en liten pepsi max och komma ut med två, en påse chips, en påse skruvar, en godispåse, en osttriangel, en burk räksallad m.m. och sedan sitta på mitt kontor och trycka i mig alltihopa framför skärmen? Nej, jag är värd att säga nej, att finna annan lycka, lycka i att vara med andra, umgås, unna mig träningstid, massage och PT!

Idag måste jag vara nöjd. Jag kan inte säga att det har varit en lätt resa. Jag kan inte heller säga att den har tagit ett eller tre år. Det har tagit hela mitt liv att komma dit jag är idag. Alla insikter, bakfall och halksteg har tillsammans gett mig mängder av erfarenheter som jag försöker vända till styrka och grund för tankar om hur jag inte vill vara och leva.

Insikten att jag är sockerberoende, att det inte kommer gå över efter en tillfällig kur och sorgen över att aldrig mer få "svulla" i chips och tårta framför tvn har varit min räddning denna höst för att göra ungefär hälften av viktnedgången på sex månader. Tanken att möjligheten, och målet, om målvikt skulle kunna finnas 6-8 månader bort är helt abnorm... Det är hur lite som helst och jag undrar om huvudet kan hänga med dit... garderoben gör det iaf inte... kläderna bara hänger på mig och jag belönar mig mycket bättre än tidigare - men riktigt snygga kläder som jag tidigare inte skulle drömt om att unna mig. För DET är jag värd...