Jag och min man har länge försökt skaffa barn. Sex år och fem månader för att vara lite mer exakt... men inte för att man räknar... eller...?
Landstingets bemötande när vi kontaktade dem efter fyra år var först "oj, är ni så gamla (36) då ska vi genast ta emot er och sätta igång" och minuten senare efter att hon skrivit upp vikt och längd "oj, det vore det värsta som kunde hända att du blev gravid nu"... Trots att jag försökte hävda att vi rörde oss en hel del och visst skulle kunna aktivt umgås med ett barn, eller att min mans bmi (17) nog kunde uppväga mitt så fanns det ingen reson... Det var och förblev farligt om jag skulle bli gravid och ivf får vi absolut inte då.
Okej jag fattar, regler är regler... Men om man är 36 så kan man inte först tänka, ja vad kul, låt mig satsa på att gå ner i vikt till era regler, och sedan lägga massa tid på en utredning, och sedan kanske få ivf... då skulle även de flesta länders adoptionsålder gå upp i takt med vår egen (efter 40)...
Vi bytte till privat vård och där fick man ett mer nyanserat svar. Ingen ivf före bmi 30 MEN låt oss göra olika steg och utredningar på vägen ner till rätt bmi så kanske det löser sig naturligt - för det vore det bästa, inte att ni inte får barn...
Så här är vi nu, ett par kilo ifrån att få första "behandlingen" i form av att spola äggledarna. Det är säkert vanligt å jag vågar inte googla det för då lär jag svimma innan jag kommer dit... Vi har iaf någon vi har förtroende för och som inte ser allting svart och vitt...
Vi står även i kö för adoption. Det finns mycket känslor där. Den enorma längtan att få bli en familj samtidigt som det innebär det "enorma misslyckandet" att vi inte skulle blivit gravida. Men målet är ändå klart för oss båda. Vi vill vara en familj och just nu är vi bara fyra (eftersom vi blivit såna där tossingar som barnlöst räknar in katterna i vår familj och pratar bebisspråk med dem) så vill vi bli fler!
Jag har oxå många känslor av skuld eftersom det är mitt bmis fel att vi inte får hjälp. MEN sockerskolans kurs har verkligen satt mig på banan och fått mig lära mig massa bra övningar att ta till vid behov. jag känner oxå skuld och förvirring eftersom vi är troende och inte kan förstå varför gud inte gör oss till en familj. Är det för att jag sagt halva mitt liv att jag inte behöver biologiska barn när det finns så många andra att ta hand om? Jag vill gärna ta hand om andra barn. Drömmen är fortfarande att bli familjehem och fylla hela huset av barn och ungdomar som behöver kärlek. Frågan är om jag kommer klara att ALLA kan tas ifrån oss... Vi har ju två flickor nu via kommunen som kommer som bonusbarn hos oss en helg i månaden och det gör ont när de åker hem. Tänk den dag de aldrig ska komma hit igen... Tänk då om de bott här på heltid och sedan plötsligt efter ett par år inte ska göra det längre...
Om Gud hör bön varför föds barn till dåliga förhållanden och inte till oss? Så jobbig tanke!!!
Om Gud vill att vi ska ta hand om någon annans barn får han vara lite tydligare, och jag tror verkligen inte att vi är stora nog att kunna leva avslappnat om vi varje dag skulle kunna riskera att förlora alla barnen. Av Sveriges placeringar i familjehem och boenden adopteras mindre än fem barn per år fastän familjerna vill adoptera.
På torsdag blir det läkarbesök och jag hoppas så att vi ska få påbörja behandlingen fastän det är ett par kilo kvar till då jag skulle "få lite hjälp". Äggfasta till dess...
