Minus 50!

okej...

Då var jag där. Ohyggliga minus femtio kilo på vågen i morse. Ändå infinner sig inte den stora lyckan. Den borde vara här. Som jag nämnt innan så när jag startade bloggen var 50 kilo allt jag hade till målvikt, vid omstarten var det 80 kg istället. Kan det vara möjligt? Andra har ju gjort det!

Milstolpar framöver:
13,8 kg till möjlighet till IVF och barnlöshetsutredning
men
32 kilo till målvikt...
Jag försöker fokusera på att om man gjort 50 kg i viktnedgång klarar man 32 till...

50 kg... 100 halvkilospaket smör... Jag skulle nog behöva se berget... Jag undrar hur stort det skulle bli... Jag får mäta ett paket framöver och räkna ut det. Just nu försöker jag visualisera de 100 halvkilospaketen...

Men idag, och nu, måste jag vara nöjd med det jag presterat. För är jag inte nöjd, utan slår på mig själv för vad jag har kvar, vad jag gått upp under vägen, då riskerar jag bara att trigga igång tröstätande. För jag är väl värd att äta kexchoklad? Det står ju på affischen jag åkte förbi idag att det är ett mellanmål? När blev socker, choklad och kex mellanmål? Eller är jag värd att köra förbi ICA för att köpa en liten pepsi max och komma ut med två, en påse chips, en påse skruvar, en godispåse, en osttriangel, en burk räksallad m.m. och sedan sitta på mitt kontor och trycka i mig alltihopa framför skärmen? Nej, jag är värd att säga nej, att finna annan lycka, lycka i att vara med andra, umgås, unna mig träningstid, massage och PT!

Idag måste jag vara nöjd. Jag kan inte säga att det har varit en lätt resa. Jag kan inte heller säga att den har tagit ett eller tre år. Det har tagit hela mitt liv att komma dit jag är idag. Alla insikter, bakfall och halksteg har tillsammans gett mig mängder av erfarenheter som jag försöker vända till styrka och grund för tankar om hur jag inte vill vara och leva.

Insikten att jag är sockerberoende, att det inte kommer gå över efter en tillfällig kur och sorgen över att aldrig mer få "svulla" i chips och tårta framför tvn har varit min räddning denna höst för att göra ungefär hälften av viktnedgången på sex månader. Tanken att möjligheten, och målet, om målvikt skulle kunna finnas 6-8 månader bort är helt abnorm... Det är hur lite som helst och jag undrar om huvudet kan hänga med dit... garderoben gör det iaf inte... kläderna bara hänger på mig och jag belönar mig mycket bättre än tidigare - men riktigt snygga kläder som jag tidigare inte skulle drömt om att unna mig. För DET är jag värd...

What are you waiting for?

Vanligtvis brukar den frasen vara riktad till mig själv. Vad väntar jag på, varför sätter jag inte igång? Nu är den riktad till vågen: vad väntar du på? Slå över nu någon gång... Att jag skulle ta THE BIG FIFTY imorgon känns smått otroligt, men inte omöjligt så illa som jag mått hela veckan av Metforminet...

Jag har även börjat träna. Min kompis Lena fick igång mig... Jag började känna lite sug efter att ta en promenad, efter att ha varit helt anti trots idoga timmars motivationssamtal på företagshälsan och ett halvår i FAR så kunde jag ändå knappt tänka mig något värre sätt att spendera en timma. Trots att det skulle ta mig närmre mitt mål. Alla saker jag inte valt trots att jag ville är dock ett kapitel för sig, tätt förknippat med beroendesjukdomen som inte vill tillåta några friskfaktorer att få finnas i mitt liv. Det är oxå en sak som kursen gett mig. Insikt och analysverktyg till mitt egna beteende. Jag är så tacksam. Jag är oxå tacksam för min fina vän som fick med mig till gymmet (med moroten att jag fick umgås med henne där) och redan efter en gång kände jag "Jag är en tränande människa". Det måste finnas något latinskt uttryck för det. Typ "ego sum Aspiro aspero"... haha... Nu tränar jag efter en månad tre gånger i veckan och sörjer om jag måste ställa in ett tillfälle. Förra veckan lyckades jag till och med motivera mig att ta mig upp på crosstrainern efter mello för att kompensera för det missade onsdagspasset på Indoor Striding.

När jag möter folk får jag ofta höra nu att det verkligen syns att jag gått ner i vikt. Det är roligt men kluvet att höra. Jag fattar att jag ser hälsosammare ut nu än innan, men sist jag såg ut så här tyckte ju folk, och jag, att jag var jättestor!!! Det är oxå kluvet för jag känner jag fuskar. När folk tycker "wow" så tänker jag "men jag fuskar ju med metforminet", men nej! En tablett som minskar sug och ökar illamående och som hjälpt mig med några extra kilon två månader är inte att fuska när man kämpat i tre år för att gå ner 50 kilo! Då betyder de kilona ingenting. Det är bara det att det är just nu förändringen är som störst eftersom jag inte fallit av vagnen på över sex månader!!!

Om några veckor ska jag på live-kurs på Sockerskolan i Stockholm. Återfallsprevention. Det ska bli roligt och givande. Jag älskar mitt nya liv, och mitt nygamla och rätta jag. Det är spännande att upptäcka mig igen.

Tills dess bjuder jag på lite musik...