När ska vi ge upp och vilken dröm?

Idag känns allting konstigt jättetungt. Igår var jag på supergott humör men idag känns det tungt. Kanske är det för att jag stått still med vikten ännu en vecka fastän jag har börjat gå några extra km nästan varje gång.

Nu väntar vi bara... På sista försöket. På fredag är det en månad tills jag fyller 40 och även om vårt sjukhus har accepterat betalansvar fram till årsskiftet så är det ändå en markerande milstolpe. 40 och inga barn. Visst, jag har haft fantastiskt roligt ofta men mycket har oxå varit längtan sista åren. Och om man bara visste att det blir bra till slut... Det är väl där förtröstan kommer in. Att ha tilltro till att det ordnar sig. och ordnar det sig inte så löser det sig nog ändå.

Vi väntar nu in nästa cykel för vårt andra försök med äggdonation. Min makes sista embryo. Frågan är vad de gör sen, kan vi få en till donator när vi bara fick försöka två insättningar? Vården vill inte diskutera vad som händer sedan. Vi måste bara tro på detta försök. Tro att det fungerar denna gång. Ha hopp. I fjorton dagar... Ska vi äntligen ge upp sen? Är vi redo för det? Jag som hela tiden varit inne på att vi borde adoptera känner mig fylld av det stora i det - alla saker som måste kämpas med, och bearbetas, beslut som måste tas...

Hur beslutar man om man kan acceptera ett barn med den typen av bakgrund eller en viss typ av skada/försening/beteende? Det är omänskliga beslut. Medan barn svälter ihjäl i länder som inte har det bra nog att ha en fungerande adoptionsorganisation ska vi sitta och välja vilka av de barn som de inhemska valt bort som vi vill adoptera hit. Ämnet är verkligen komplext vilket många medier/skribenter har rapporterat om. Och ett omänsklig val.

Höstrusket

Om jag säger att jag tror att jag är på väg ut genom höstrusket 2018 så är det nog ingen som tror mig. Vilket rusk? Precis som sommaren har hösten 2018 varit fantastiskt vacker och storslagen, inte alls blöt, tråkig och deppig. I alla fall inte utomhus... I sinnet har det dock varit ruskigt jobbigt och kanske är det tack vare den vackra omgivningen som vi faktiskt har tagit oss igenom mörkret sen beskedet om min infertilitet. 

Vi är väldigt kluvna till hur vi ska bli en familj men i hjärtat övertygade om att det är målet. Kanske är det orättvist av mig att säga att äggdonation eller adoption inte spelar någon roll för mig när andra dör av längtan efter möjligheten till äggdonation och att få chansen att bära ett barn. För mig som är paniskt rädd för nålar och vårdens kompetens är det bara ett stort hot på himlen och ett nödvändigt ont. Däremot är vi två i denna familj och min man förtjänar att få chansen till ett genetiskt barn om den chansen ges oss. Vi bestämde oss därför att satsa helhjärtat på äggonation, i alla fall i cirka två månader. Har vi inte kommit någonstans på den vägen då börjar vi köa för adoption så får vi återbesöks äggdonationsmöjligheten privat i framtiden när det blir läge för syskon. 

Jag vet att vår läkare gör allt hon kan för att hjälpa och stötta oss men den som verkligen gjort skillnad är vår nya kurator. Tack Gud för henne! Vilket ös det är i henne! Hon fick till och med en annan kurator att ringa upp oss och kolla läget och hur vi mådde när hon själv var på semester! Det är sådant man önskar från vården! Efter sista samtalet med henne har vi både kunnat träffa och tala i telefon med läkaren, och utredningen för äggdonation har påbörjats. Nu väntar vi bara besked från Universitetssjukhuset om vi tas emot eller om vi måste göra vårt försök i utlandet. När man är 39+ har man inte tid att köa helt enkelt. 

Sitter på Pinterest och söker på adoption announcment och längtar efter att dramakomedin Instant family men i Sverige får vi vänta flera månadersprenumeration den från premiären i nov18 i US. 

Jag önskar att det vore som i den filmen och som i Annie, att man bara kan åka å besöka ett litet barnhem eller webbsida och peka ut ett barn man gillar så får det/de barnet/barnen följa med hem... Jag är oxå så tacksam att en stor del av världen inte är så utan att många barn faktiskt hittar sina hem i födelselandet och att många länder har fått det mycket bättre... men ändå... kluvet...