Just nu är klockan 07.53 tisdag morgon
Igår såg jag filmen "en sorts kärlek". Den var allt kritikerna utlovade att den skulle vara - gräslig, intressant, sevärd - men inte dålig. Den var definitivt värd tiden. Frågan är dock om den är värd eftertiden det tar att bearbeta den. Lr så beror det på att jag efter jag sett den sanna berättelsen om en otrogen gift man fick jag spendera 30 minuter kl 22 på kvällen, i mörkret, med att sitta utelåst på stentrappan å inte få tag på min sambo å inte veta var han höll hus...
Det som däremot slog mig i filmen var något jag tänkt på förut, men som här blev så uppenbart. I Nässjö, på väg ner mot spår 5/7 står det klottrat "om du springer fort och skrattar ser ingen att du är ful". I denna filmen var frun - Carmen - den vackraste mannen Stijn hade sett. Å hon var vacker, otroligt vacker, levnadsglad och skrattade hela tiden. Men när det blev sämre och sämre mellan dem, då de fick olika problem, slutade hon le och vips var hon inte vackrare än någon annan. Dock måste man nästan vara så levnadsglad för att orka vara så glad hela tiden. Sedan är hon bara det på film. Tror inte någon är det alltid. Däremot tror jag att alla är vackra när de ler och mår bra. Jag ska le och må bra mer, tänkte jag igår, å idag är hela ansiktet söndergråtet.. då är det svårt att le ärligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar