När inget händer

Jag börjar med att fylla inläggsfältet med taggar. På något sätt blir det symptomatiskt och som en dagordning för allt jag tänker och känner, allt jag vill lägga av mig i denna post. Jag har dock ingen önskan om att vara långrandig. Jag vill bara skriva av mig att det är så jobbigt när det tar så lång tid, och inget händer, ingen hör av sig och det känns som allting står stilla... 

Egentligen ska man kanske vara tacksam att det går långsamt nu, efter några veckor av intensiva ångestbeslut. 

Sen senast har vi ställt oss i kö för äggdonation på två olika kliniker utomlands samt träffat regionssjukhuset för vår remiss. Vi fick ändå testa att starta en IVF, trots att det först var nej från lokala sjukhuset, men regionsläkaren tyckte att medan vi väntade kunde vi ju ändå testa att ta sprutorna och se om något hände. Men nej, i princip ingen reaktion... inga ägg och därför heller inte något ägguttag...  efter det hoppades man ju igen, att det skulle gå själv, att någon skulle hoppa igång... men nej... fortfarande väldigt ogravid... 

Sen står vi där i Limbo... Står fast vid vårt beslut om att testa ÄD först men får plötsligt frågan om en möjlig adoption. Vi är glada att vi fick frågan för det gav oss mycket att tänka på och det visade även att vi inte är riktigt redo för adoption. Det är så sjukt många beslut man måste ta och man måste lista exakt vilka sjukdomar och tillstånd man kan tänka sig... Dessutom blev vi informerade att Colombia hade ändrat sina regler så alla som skickar sin adoptionsansökan dit måste nu välja om de ansöker om att adoptera ett barn eller en syskongrupp. Vi hade hoppats att ödet skulle valt det åt oss... Efter ett par dygn av kval tackade vi nej och tre dagar senare ringer den klinik som vi gillade mindre och säger att de har en donator till oss. Det skapar oxå lite frågor för det låter oerhört fint på hemsidan att mottagaren ska matchas med kropp (gud bevars stackars unge så nej tack!), hår, ögon och längd hos donatorn. När vi sedan blir erbjudna en donator har hon inte samma hårfärg som mig men vi tänkte att det viktigaste är ändå ögonfärgen och det blir med största sannolikhet min mans ögonfärg så det känns okej, men jag hade ju ändå hoppats att det skulle vara det där hårdraget från mig. 

Det är egentligen enda gången jag tycker det är jobbigt med att andra har barn, i mataffären när det går små gulliga barn med långt fint (men rufsigt) hår, och mamman går före med samma hårsvall... eller när bådas hår sticker ut i samma färg under varma mössor... Då gör det lite ont i själen... Förr gjorde det ont för att jag saknade ett barn, nu är det som en avgrund eftersom jag vet att det aldrig kommer bli så... 

Jag hoppas och längtar verkligen efter adoptionen. För mig är den målet med denna resan för den ger med största säkerhet oss ett barn och gör mig till mamma. Allt andra är bara små försök (om än sjukt onödigt dyra!)... Jag tycker det är rätt att försöka ÄD först, för min mans skull. Jag hade velat att han stöttade mig om det var jag som hade kunnat (även om jag kanske hade valt adoption då oxå, jag är ju inget fan av nålar och födslar)... 

Så var står vi nu? Jo, vi uppdaterar mailboxen minst en gång i timmen för att kolla om vi hört något mer, när ungefär kan vi räkna med att få åka? När ungefär kan vi räkna med insättning? När ungefär gör jag mitt förmodligen sista graviditetstest? Men mailkorgen är bara fylld med reklam... jag tror ni vet hur det känns... 

Ut och njut av solen nu!