Vad min kropp min behöver!

När jag läser fler och fler djupare artiklar på Kostdoktorn tycks det klart att jag nu är på en vikt eller i ett kroppsläge där jag för att gå ner behöver kontrollera inte bara kolhydraterna utan även mängden protein. 

Jag använder ju Lifesum som kostdagbok och där brukar jag ofta ligga en bra bit över på proteinet. Problemet är tvådelat:

1) för mycket proteiner omvandlas till glukos av kroppen

2) jag går igång på stora portioner och får samma känsla av hot om ngn inte låter mig äta så mycket jag vill som när någon tar mina sötsaker. Samma känsla av lycka att äta två bitar tårta som en buffé... 

Denna vecka har jag ätit helt fantastiskt. Och. Mått. Så. Bra! Trots att jag i början av veckan trodde att jag skulle dö av tristess eller svält men märkte snabbt att jag blev både mer mätt och mer tillfreds. 

En typisk måltid ser numera ut så här:

80-120g protein beroende på proteininnehållet i protukten (istället för tidigare 150-200)

30 g bladspenat eller blandsallad

30 g böngroddar eller paprika

60 g hemmagjord tryffelmajonäs/aioli/majonäs

Av naturliga skäl så har det även blivit mindre andel mejeriprodukter, främst mindre ost då det är mycket protein i och även mindre grädde och creme fraiche då jag av enkelhet ätit majonnäsbaserad sås för det är så smidigt. 

Här blev det en lyxig söndagsmiddag med extra grönsaker då det vankades laxburgare med böngroddar, sallad, sparris och paprika. 

Rekommenderar verkligen hemmagjord majonäs. Så smidigt å kan varieras så mycket. 

Jag gör min enligt recept från 56kilo.se

Majonnäs 4 portioner

I en hög skål mäter jag upp:

200 g (2dl) olja, 1 ekoägg, 1 tsk ekologisk dijonsenap, knappt en halv kapsyl vitvinsvinäger och knappt en halv med vatten (flaskans egen kapsyl), salt, vitpeppar (liiiite), (och en pressad klyftavitlök om jag gör aioli). 

Kör med stavmixern i botten, vicka lite på den efter några sekunder och börja sen pumpa den lite upp och ner. Det brukar göra min majonäs mycket tjock. 

Obs! Tänk på olja och ägg behöver ha samma temperatur (ungefär) så förvara antingen dem i kylen eller i rumstemperatur. Annars skär det sig. 

Jag brukar smaksätta med lite tryffelolja som jag rör i när den är klar, eller en klyfta vitlök (pressas i innan mixning), basilikaolja eller andra kryddor och smaker går oxå bea. Så smidig bas att göra på söndagen med matlådorna och sen portionera ut. Det blir ca 62 gram per portion. 

Och nu ser livet ut så här:

Så, experimentet i två veckor har fått mig må bättre, vara mer tillfreds och det verkar som jag nu kommer ifrån min viktplatå! 

När ska vi ge upp och vilken dröm?

Idag känns allting konstigt jättetungt. Igår var jag på supergott humör men idag känns det tungt. Kanske är det för att jag stått still med vikten ännu en vecka fastän jag har börjat gå några extra km nästan varje gång.

Nu väntar vi bara... På sista försöket. På fredag är det en månad tills jag fyller 40 och även om vårt sjukhus har accepterat betalansvar fram till årsskiftet så är det ändå en markerande milstolpe. 40 och inga barn. Visst, jag har haft fantastiskt roligt ofta men mycket har oxå varit längtan sista åren. Och om man bara visste att det blir bra till slut... Det är väl där förtröstan kommer in. Att ha tilltro till att det ordnar sig. och ordnar det sig inte så löser det sig nog ändå.

Vi väntar nu in nästa cykel för vårt andra försök med äggdonation. Min makes sista embryo. Frågan är vad de gör sen, kan vi få en till donator när vi bara fick försöka två insättningar? Vården vill inte diskutera vad som händer sedan. Vi måste bara tro på detta försök. Tro att det fungerar denna gång. Ha hopp. I fjorton dagar... Ska vi äntligen ge upp sen? Är vi redo för det? Jag som hela tiden varit inne på att vi borde adoptera känner mig fylld av det stora i det - alla saker som måste kämpas med, och bearbetas, beslut som måste tas...

Hur beslutar man om man kan acceptera ett barn med den typen av bakgrund eller en viss typ av skada/försening/beteende? Det är omänskliga beslut. Medan barn svälter ihjäl i länder som inte har det bra nog att ha en fungerande adoptionsorganisation ska vi sitta och välja vilka av de barn som de inhemska valt bort som vi vill adoptera hit. Ämnet är verkligen komplext vilket många medier/skribenter har rapporterat om. Och ett omänsklig val.

Världens fulaste vas?

Kan detta vara världens fulaste vas? Eller par av vaser. Jag har givetvis två. Bara för att de är så fula är de säkert värdefulla oxå... så jag vågar inte göra mig av med dem. Planen är att med dessa uppladdade bilder göra en Google bildsök. 

Återkommer med info. 

När inget händer

Jag börjar med att fylla inläggsfältet med taggar. På något sätt blir det symptomatiskt och som en dagordning för allt jag tänker och känner, allt jag vill lägga av mig i denna post. Jag har dock ingen önskan om att vara långrandig. Jag vill bara skriva av mig att det är så jobbigt när det tar så lång tid, och inget händer, ingen hör av sig och det känns som allting står stilla... 

Egentligen ska man kanske vara tacksam att det går långsamt nu, efter några veckor av intensiva ångestbeslut. 

Sen senast har vi ställt oss i kö för äggdonation på två olika kliniker utomlands samt träffat regionssjukhuset för vår remiss. Vi fick ändå testa att starta en IVF, trots att det först var nej från lokala sjukhuset, men regionsläkaren tyckte att medan vi väntade kunde vi ju ändå testa att ta sprutorna och se om något hände. Men nej, i princip ingen reaktion... inga ägg och därför heller inte något ägguttag...  efter det hoppades man ju igen, att det skulle gå själv, att någon skulle hoppa igång... men nej... fortfarande väldigt ogravid... 

Sen står vi där i Limbo... Står fast vid vårt beslut om att testa ÄD först men får plötsligt frågan om en möjlig adoption. Vi är glada att vi fick frågan för det gav oss mycket att tänka på och det visade även att vi inte är riktigt redo för adoption. Det är så sjukt många beslut man måste ta och man måste lista exakt vilka sjukdomar och tillstånd man kan tänka sig... Dessutom blev vi informerade att Colombia hade ändrat sina regler så alla som skickar sin adoptionsansökan dit måste nu välja om de ansöker om att adoptera ett barn eller en syskongrupp. Vi hade hoppats att ödet skulle valt det åt oss... Efter ett par dygn av kval tackade vi nej och tre dagar senare ringer den klinik som vi gillade mindre och säger att de har en donator till oss. Det skapar oxå lite frågor för det låter oerhört fint på hemsidan att mottagaren ska matchas med kropp (gud bevars stackars unge så nej tack!), hår, ögon och längd hos donatorn. När vi sedan blir erbjudna en donator har hon inte samma hårfärg som mig men vi tänkte att det viktigaste är ändå ögonfärgen och det blir med största sannolikhet min mans ögonfärg så det känns okej, men jag hade ju ändå hoppats att det skulle vara det där hårdraget från mig. 

Det är egentligen enda gången jag tycker det är jobbigt med att andra har barn, i mataffären när det går små gulliga barn med långt fint (men rufsigt) hår, och mamman går före med samma hårsvall... eller när bådas hår sticker ut i samma färg under varma mössor... Då gör det lite ont i själen... Förr gjorde det ont för att jag saknade ett barn, nu är det som en avgrund eftersom jag vet att det aldrig kommer bli så... 

Jag hoppas och längtar verkligen efter adoptionen. För mig är den målet med denna resan för den ger med största säkerhet oss ett barn och gör mig till mamma. Allt andra är bara små försök (om än sjukt onödigt dyra!)... Jag tycker det är rätt att försöka ÄD först, för min mans skull. Jag hade velat att han stöttade mig om det var jag som hade kunnat (även om jag kanske hade valt adoption då oxå, jag är ju inget fan av nålar och födslar)... 

Så var står vi nu? Jo, vi uppdaterar mailboxen minst en gång i timmen för att kolla om vi hört något mer, när ungefär kan vi räkna med att få åka? När ungefär kan vi räkna med insättning? När ungefär gör jag mitt förmodligen sista graviditetstest? Men mailkorgen är bara fylld med reklam... jag tror ni vet hur det känns... 

Ut och njut av solen nu! 

Höstrusket

Om jag säger att jag tror att jag är på väg ut genom höstrusket 2018 så är det nog ingen som tror mig. Vilket rusk? Precis som sommaren har hösten 2018 varit fantastiskt vacker och storslagen, inte alls blöt, tråkig och deppig. I alla fall inte utomhus... I sinnet har det dock varit ruskigt jobbigt och kanske är det tack vare den vackra omgivningen som vi faktiskt har tagit oss igenom mörkret sen beskedet om min infertilitet. 

Vi är väldigt kluvna till hur vi ska bli en familj men i hjärtat övertygade om att det är målet. Kanske är det orättvist av mig att säga att äggdonation eller adoption inte spelar någon roll för mig när andra dör av längtan efter möjligheten till äggdonation och att få chansen att bära ett barn. För mig som är paniskt rädd för nålar och vårdens kompetens är det bara ett stort hot på himlen och ett nödvändigt ont. Däremot är vi två i denna familj och min man förtjänar att få chansen till ett genetiskt barn om den chansen ges oss. Vi bestämde oss därför att satsa helhjärtat på äggonation, i alla fall i cirka två månader. Har vi inte kommit någonstans på den vägen då börjar vi köa för adoption så får vi återbesöks äggdonationsmöjligheten privat i framtiden när det blir läge för syskon. 

Jag vet att vår läkare gör allt hon kan för att hjälpa och stötta oss men den som verkligen gjort skillnad är vår nya kurator. Tack Gud för henne! Vilket ös det är i henne! Hon fick till och med en annan kurator att ringa upp oss och kolla läget och hur vi mådde när hon själv var på semester! Det är sådant man önskar från vården! Efter sista samtalet med henne har vi både kunnat träffa och tala i telefon med läkaren, och utredningen för äggdonation har påbörjats. Nu väntar vi bara besked från Universitetssjukhuset om vi tas emot eller om vi måste göra vårt försök i utlandet. När man är 39+ har man inte tid att köa helt enkelt. 

Sitter på Pinterest och söker på adoption announcment och längtar efter att dramakomedin Instant family men i Sverige får vi vänta flera månadersprenumeration den från premiären i nov18 i US. 

Jag önskar att det vore som i den filmen och som i Annie, att man bara kan åka å besöka ett litet barnhem eller webbsida och peka ut ett barn man gillar så får det/de barnet/barnen följa med hem... Jag är oxå så tacksam att en stor del av världen inte är så utan att många barn faktiskt hittar sina hem i födelselandet och att många länder har fått det mycket bättre... men ändå... kluvet... 

Var är målet?

Som ni vet har vi kämpat i flera år för att få "rätt" till vård och ”rätt till hjälp” att bli gravida. 

2013 sa kvinnokliniken:

-Att ni blir gravida nu vore det värsta som kunde hända just nu. Jag fick en remiss till dietist och uppmaning att komma tillbaka när jag gått ner 40 kg.

Två veckor senare fick jag brev från dietisterna som sa ”kvinnokliniken har inte rätt att skicka remiss till oss. Du får vända dig till din vårdcentral för en remiss”. 

2014 går jag till vc och ber om remiss till kbt. Jag har en störd relation till mat och ätande och har nu 60 kilo att gå ner istället för 40. Jag blir nekad kbt och hänvisad till gastric bypass. 

2015 ringer jag igen kk. Jag har nu 65 kg att gå ner till BMI 30 och de säger igen att de enligt lag inte får göra ngt för att hjälpa mig bli gravid. Jag hävdar att de inte kan förneka min man utredning och bara hänvisa till tjock fru så då får iaf han lämna några prover och man mäter mitt fsh. Återigen ombeds jag komma tillbaka när jag gått ner i vikt. 

2017 börjar vi gå privat till en gynläkare som flera (smala) vänner gått till. Han genomför regelbundna undersökningar, invägningar och låter mig testa mediciner för viktnedgång och som hjälpt patienter med pcos att bli gravida. När jag är på BMI under 32 får jag en omgång mediciner för att bidra till ägglossning men inget tycks hända. Dessvärre går han i pension och vi måste ansöka igen till kk. 

2017 betalar vi och min arbetsgivare en kbt-kurs för mig hos Sockerskolan.se där jag får kunskap och verktyg för att behandla mitt mat/sockerberoende. Det är det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Som en följd av programmet och senare även medicineringen minskar jag ca 40 kg till året därpå.  

2018, aug. KK säger att det är så länge sen vi var där så vi får anmäla oss på nytt och köa igen. De vägrar oxå boka en tid innan de fått alla papper från min privata journal så de ska va säkra på att de inte råkar göra ngt i onödan. 

2018, sep. Vi får träffa en läkare som är ny för oss och hon konstaterar att jag klarar viktgränsen med några ynka hekto. Prover tas och undersökning görs. Vi är så glada och lyckliga att vi äntligen ska få hjälp. Min make säger att han vet att nu ska allt ordna sig... 

Två veckor senare får vi beskedet att vi undersöktes försent. Mina ägg är slut innan 40 och jag får därför diagnosen POI (premature ovarion insufficiency) vilken drabbar strax under 1 ynka procent av kvinnorna. 

Chocken och antiklimaxet som uppstår är ofantligt! Vi kan gärna tänka oss adoption men att vi tas ifrån möjligheten att få testa ivf för att jag vägrats vård i fem år pga vikten är en rejäl kalldusch och ett kallsvettigt slag i ansiktet! 

Jag ser flera sätt som vården hade kunnat avhjälpa denna känsla:

Man hade kunnat mött oss värdigt och istället för att skicka hem oss träffa oss med jämna mellanrum för att kolla av läget och ex. väga in. 

Man hade kunnat göra det lilla blodprovet amh och kollat äggreserven med jämna mellanrum och om landstinget verkligen inte har råd med det kunde de ju nämnt det så hade vi fått det testat privat. 

Hade vi fått en förvarning hade vi kunnat göra ett äggplock privat och använt äggen idag. 

Vi är självklart ledsna och besvikna men ser inte äggdonation eller adoption som ngt tröstpris. Det är båda vägar till att bli en familj vilket är vårt mål. Vi önskar bara att vi hade fått försöka efter allt detta slit. 

Vi försöker fokusera på målbilden men jag måste erkänna att vi nog tappat fotfästet lite....

Äntligen överviktig!

Vi har haft lite otur sen jag skrev sist och tvingats byta både kvinnoläkare och mottagning pga pension. Nu har vi då köat fram till den landstingsbetalda kk-mottagningen, fått en ny läkare där: B, och varit på första träff. 

All lycka när vi vägde in på BMI 29.96! OMG! Äntligen överviktig istället för fet i statistiken! Härlig känsla, men! B förstår inte varför ingen spolat äggledarna och kollat äggreserven tidigare. Jag försökte säga ”för att ni sa att det vore det värsta som kan hända om jag blev gravid”! DÄRFÖR!!! För fyra år sedan. Fyra år som jag kunde agerat annorlunda på om jag fått lite uppmuntran och stöd från mottagningen! Jag hade kanske låtit bli att äta upp mig 30 kg till för att jag tyckte det var så omöjligt redan och sedan inte ha 50 utan 80 kg att gå ner!! 

Nu har jag gått ner 65 kg och jag har 15 kg till normalviktig. Känns plötsligt möjligt!!! Underbart! Men bitterljuvt eftersom de även var osäkra på om jag har ägg nog! De tyckte det såg skralt ut! Maken blev superirriterad på dem att de inte testat detta tidigare! 

Men, jag är glad att jag är där jag är idag. Stolt och tacksam över mitt arbete med kbt-kursen på Sockerskolan.se som verkligen hjälpt mig detta år och gett mig redskap så att jag har en chans att leva ett värdigt och fritt liv. Mer om det nästa gång!