torsdag 29 september 2016

En enda tanke!

Jag ska jävlarimig klara det. 

Gått ner nästan 40 kg med lchf nu, men lik mycket kvar. Nu ska jag köra utmaning 1/10-1/12 för att se hur mycket min kropp kan gå ner på den tiden. Spännande. Blir ett kul sätt att kickstarta. 

L

måndag 16 november 2015

När andra sätter krokben...

Det är svårt att inte va offer när man känner sig missförstådd... Precis intagit konferenslunch på UKK (Uppsala Kongress och Konferens) och de hade lovat ordna lchf för mig och flera andra. Jag har i 6 veckor avhållit mig allt socker och ätit superstrikt! För er som är nya här gör jag det för att vården kräver att jag tappar 70kg innan jag och min man får hjälp mot ofrivillig barnlöshet. På sex veckor har jag för första gången Inte ens ätit en nöt eller bit mörk chokladbit. Efter diverse problem fick jag till slut biffar, pizzasallad med morötter i (de hade egentligen en morotssallad till lchf), och oljedressing. Snabbt börjar hela huvudet att snurra å kroppen sticker och på frågan till den helt ovetande personalen som uppvisar förvånade uttryck på varenda lapp från oss i specialkostkön så givetvis var det socker i pizzasalladens dressing! Vågade inte ens fråga om det oxå var ströbröd i biffarna! 

Så ledsen och besviken efter så många dagars kamp för att nå vårdens hårda krav. Så dåligt. Å så ledsen. För vem som helst som har ett normalt förhållande till socker och till mat måste detta te sig helt galet å "det är väl bara att börja om och äta rätt i nästa mål?" Nej! Det är inte bara att börja om. För en person som är beroende av socker, som hellre äter kakor och tårta i smyg hemma än att ta en fika med vännerna, för en som smygköper och gömmer extra mat, godis, bullar, tårta, och varje gång på fiket spyr ut förklarande lögner som "jag vill ha en sådan och så tar vi tre såna till mannen och barnen", en som hittar på lögner för att behöva åka till mataffären och få köpa något innan man lägger sig på golvet och skriker av längtan... För mig är det inte bara att äta rätt igen. Det är 6 nya veckor av nervösa trevanden för att nå hit igen. Det är igen dagar av fasta för att få kroppen i den form den är i idag. Och allt för att någon annan inte bryr sig nog för att göra ett tillräckligt bra jobb (en bekant köper alltid egen mat när vi är på UKK eftersom han om och om igen får allergiska chocker på konferens här). 

Sedan har vi underbara Olof Röhlander som säger blicka framåt! Blicka framåt! Så låt mig nu glömma det som varit och låt mig gå framåt, lära mig och vid nästa måltid ställa tio jobbiga frågor istället innan jag äter, och tvinga personalen ringa köket innan jag får svettningar och stickningar i kroppen...

Framåt! 

fredag 30 oktober 2015

Äggfasta dag 3

Inne på fjärde dagen  och mår som vanligt. Kanske piggare och med en hel del extratid när man lagar så enkla maträtter som ägg, med ägg, med ägg... =). Jag tycker dock inte att det har blivit speciellt enformigt vilket förvånar mig. Försöker tänka på vad jag är sugen på och äta det. Är det något salt så gör jag ostomelett. Är det något fluffigt så gör jag äggsuffle i ugnen =). Försöker dock hålla mig i skinnet så jag inte ska väga mig innan måndagens vägningsdag... Längtar dit!! Ska bli så spännande!!

tisdag 27 oktober 2015

Äggfasta dag 1

Idag vågar jag mig på att prova äggfasta enligt Allt om LCHFs guide i augustinumret. Det är spännande och jag gör det inte för att jag inte är nöjd med lchf utan att jag så lätt blir lite för liberal så jag står still. Ska bli ytterst spännande att kickstarta och skönt med något som bara pågår 5 dagar i taget. Ska bli kul att följa resultatet oxå! 

Dagens meny:
F: 4 ägg med 4 msk hemmagjord majonäs

L: 3 stekta ägg och 3 msk kokosfett

M: äggochostmuffins

2 mellis: ostbitar. 

onsdag 21 oktober 2015

På väg mot minus 70...

En gång i tiden när jag startade denna blogg var jag på väg mot minus 50 kg... Jag kom en bit på väg men som så många andra så åkte jag upp än högre och har nu gått från "mot minus 75" till "mot minus 50" igen...

Den här gången står en hel del på spel med LCHF då vi inte kan få någon barnlöshetsutredning eller IVF om jag inte faktiskt tar mig i mål. Man kan tycka att det skulle motivera vem som helst - men som kronisk förstörare-omotiverad-kvinna (vill skriva loser men jobbar på att vara snäll mot mig själv) - så respekterar jag inte mig själv nog att faktiskt hålla det jag själv lovat mig!! Helt oförståeligt för en stor del av befolkningen men jag tror många av er därute förstår och vet hur det är... Vissa tror att bara man har kunskap så klarar man sig... men det gör man inte... Jag är inte heller den som klarar mig så bra i att kämpa själv! Jag tycker det är supersvårt!!! Jag behöver som ett nät omkring mig. Skulle behöva be någon vän om hjälp, men vet inte vem.

Nu är jag dock tillbaka, med bättre psyke, mer mental träning - daglig mental träning utifrån Olof Röhlander, och jobbar på att bara älska mig själv - och nå minus 50!

Utöver det hänger jag mig att svara alla mail med "Ha en härlig dag!" med full kärlek, ironi och illvilja. Eller som Röhlander säger "om man är för glad har man snart kränkt någon"... Så var glad! Var stolt! Var bekväm! och var Lycklig!

L

tisdag 2 december 2014

-18,5 och andra tankar...

Sen augusti har jag nu gått ner 18,5 kg. Det är mer än jag någonsin tidigare gått ner med LCHF, och det är under kortare tid än jag någonsin gått ner med någon annan diet. Målet är ju som sagt att ta oss under BMI 30 så att vården gör en utredning och hjälper oss med vår längtan efter barn. Till å med att skriva det gör så fruktansvärt ont, och är så fruktansvärt stort. För man vet inte vem som läser, och man vet inte vem som pratar... I veckan som gick var jag på samtal med en präst. Bara att få sätta ord på sina tankar och känslor gör att man kan reda ut hur mycket som helst. Jag fick verkligen chans att pinpointa problemet inför adoption och ev. fosterföräldraskap (och nu vill jag inte att någon som är det ska ta illa upp för jag skulle så gärna göra det, och har t.ex. alltid drömt om att bli fosterförälder, men nu, nu när jag står inför det) och min rädsla och tvekan grundar sig i oron för vad som ska skvallras av sensationslystna människor som inte har något bättre för sig än att tycka synd om andra. Jag vet inte om jag är stark nog att vända dem ryggen och bara gå, och bara inte bry mig.

En gång i tiden umgicks jag med ett par som ansåg att det inte ens var rätt att skaffa egna barn, de skulle max skaffa ett "egobarn" och sedan adoptera resten. Det är en fin tanke, jag önskar det var fler som valde så - och kanske vi bli den förebilden av dem som väljer - inte för att man måste - utan för att det passar och är rätt att adoptera. Men jag tänker bara att barnet blir som The Scarlet Letter och en symbol för att man inte kan få egna barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna leva om det finns något jag inte kan? Jag har sådant kontrollbehov att det känns oöverstigligt.

Däremot lärde jag mig att det är hål-i-huvudet-idiotiskt att låta någon annan styra huruvida jag är en lycklig familj hemma eller inte. Jag låter någon annan avgöra min framtid. Såg ett härligt citat på Pinterest i helgen:
Den som drar upp ditt förflutna är den som anser att ditt liv eller din framtid verkar bättre än deras.

Jag tänker att det kan gälla även för nutid, att den som har tid, ork och energi att diskutera hur andra har det tycks verkligen behöva någon att slå ner på för de är så missnöjda med sitt eget liv.

Gjorde ischoklad igår på LCHF style:

200g mörk choklad och 100g doftfri ekologiskt kokosfett smältes ihop. Hälldes i folieformar och toppades när det börjat svalna av en schweizisk mandel... återkommer med det LCHF-receptet...

lördag 25 oktober 2014

Grusat hopp?

I veckan vågade jag äntligen ringa kvinnokliniken för att fråga om de kunde testa varför vi inte blir gravida och kanske se om deras insatser passar oss. De tyckte vi var så gamla att vi skulle få gå före i kön men pga min vikt tar de inte ens emot oss förrän jag minskat 45kg (minst, vågade ju inte väga mig på förra väglagen). Vi får dessutom ingen remiss till ivf om vi behöver det förrän jag minskat 55kg (minst). 

Jag säger inte att det är fel, de tänker på min totala hälsa och insatsens chans till framgång. Däremot kan jag inte förstå att de inte tar emot så de kan kolla så det inte finns något annat fel oxå. Tänk om jag lyckas gå ner i vikt å det tar 2-3 år, då är det knappt vi hinner försöka innan vi måste stå i kö för adoption om inte det ska bli för sent med. Om det tar 2-3 år till undersökningar å man då kommer på att nere ni kunde ändå inte pga ngt annat, då kanske vi inte hinner adoptera (vilket oxå kommer kräva tid och eftertanke). Man kan lugnt säga att allting känns jobbigt just nu... 

Varför skriver jag detta här bland massa okända människor? Ja antingen har du gjort en liknande resa med vikt eller,adoption och kan ge tips och tankar, eller så är du en god medmänniska å bara håller tummarna, eller, vilket jag hoppas, så går allt jättebra å jättefort å vi blir jättegravida å får jätteviktiga barn och kan peppa dig. 

Jag är iaf igång ordentligt och hoppas jag ska göra mina tre bästa månader på lchf nu (för nej, jag kan inte byta diet då jag testat allt annat, behöver en kolhydratsfattig diet för koncentrationen, och tror på detta. Kanske är det dom när man tror på Gud men ändå syndar? ;).