-18,5 och andra tankar...

Sen augusti har jag nu gått ner 18,5 kg. Det är mer än jag någonsin tidigare gått ner med LCHF, och det är under kortare tid än jag någonsin gått ner med någon annan diet. Målet är ju som sagt att ta oss under BMI 30 så att vården gör en utredning och hjälper oss med vår längtan efter barn. Till å med att skriva det gör så fruktansvärt ont, och är så fruktansvärt stort. För man vet inte vem som läser, och man vet inte vem som pratar... I veckan som gick var jag på samtal med en präst. Bara att få sätta ord på sina tankar och känslor gör att man kan reda ut hur mycket som helst. Jag fick verkligen chans att pinpointa problemet inför adoption och ev. fosterföräldraskap (och nu vill jag inte att någon som är det ska ta illa upp för jag skulle så gärna göra det, och har t.ex. alltid drömt om att bli fosterförälder, men nu, nu när jag står inför det) och min rädsla och tvekan grundar sig i oron för vad som ska skvallras av sensationslystna människor som inte har något bättre för sig än att tycka synd om andra. Jag vet inte om jag är stark nog att vända dem ryggen och bara gå, och bara inte bry mig.

En gång i tiden umgicks jag med ett par som ansåg att det inte ens var rätt att skaffa egna barn, de skulle max skaffa ett "egobarn" och sedan adoptera resten. Det är en fin tanke, jag önskar det var fler som valde så - och kanske vi bli den förebilden av dem som väljer - inte för att man måste - utan för att det passar och är rätt att adoptera. Men jag tänker bara att barnet blir som The Scarlet Letter och en symbol för att man inte kan få egna barn. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna leva om det finns något jag inte kan? Jag har sådant kontrollbehov att det känns oöverstigligt.

Däremot lärde jag mig att det är hål-i-huvudet-idiotiskt att låta någon annan styra huruvida jag är en lycklig familj hemma eller inte. Jag låter någon annan avgöra min framtid. Såg ett härligt citat på Pinterest i helgen:
Den som drar upp ditt förflutna är den som anser att ditt liv eller din framtid verkar bättre än deras.

Jag tänker att det kan gälla även för nutid, att den som har tid, ork och energi att diskutera hur andra har det tycks verkligen behöva någon att slå ner på för de är så missnöjda med sitt eget liv.

Gjorde ischoklad igår på LCHF style:

200g mörk choklad och 100g doftfri ekologiskt kokosfett smältes ihop. Hälldes i folieformar och toppades när det börjat svalna av en schweizisk mandel... återkommer med det LCHF-receptet...

Grusat hopp?

I veckan vågade jag äntligen ringa kvinnokliniken för att fråga om de kunde testa varför vi inte blir gravida och kanske se om deras insatser passar oss. De tyckte vi var så gamla att vi skulle få gå före i kön men pga min vikt tar de inte ens emot oss förrän jag minskat 45kg (minst, vågade ju inte väga mig på förra väglagen). Vi får dessutom ingen remiss till ivf om vi behöver det förrän jag minskat 55kg (minst). 

Jag säger inte att det är fel, de tänker på min totala hälsa och insatsens chans till framgång. Däremot kan jag inte förstå att de inte tar emot så de kan kolla så det inte finns något annat fel oxå. Tänk om jag lyckas gå ner i vikt å det tar 2-3 år, då är det knappt vi hinner försöka innan vi måste stå i kö för adoption om inte det ska bli för sent med. Om det tar 2-3 år till undersökningar å man då kommer på att nere ni kunde ändå inte pga ngt annat, då kanske vi inte hinner adoptera (vilket oxå kommer kräva tid och eftertanke). Man kan lugnt säga att allting känns jobbigt just nu... 

Varför skriver jag detta här bland massa okända människor? Ja antingen har du gjort en liknande resa med vikt eller,adoption och kan ge tips och tankar, eller så är du en god medmänniska å bara håller tummarna, eller, vilket jag hoppas, så går allt jättebra å jättefort å vi blir jättegravida å får jätteviktiga barn och kan peppa dig. 

Jag är iaf igång ordentligt och hoppas jag ska göra mina tre bästa månader på lchf nu (för nej, jag kan inte byta diet då jag testat allt annat, behöver en kolhydratsfattig diet för koncentrationen, och tror på detta. Kanske är det dom när man tror på Gud men ändå syndar? ;). 

På banan?

Idag blev jag medlem på kostdoktorn.se och såg Mys föreläsning om sin viktresa och vilka tankar och verktyg som stärkt henne. Är du inte medlem så aktivera din gratis provmånad nu å titta på henne. Hon pratar om att inte tröstäta för att man inte är älskad, utan att älska sig själv så vill man inte göra det mot sig. Det sista var en liten tolkning och läsning mellan raderna. JAg tror dock hon är något på spåret när hon säger att "Kärlek har inte med hur du ser ut att göra. Kärlek har med hur du ser på dig själv att göra". Och det är nog väldigt sant. Vare sig man är stor eller liten är man svår att älska, se eller uppskatta om han hänger med huvudet och ursäktar sig för världen. Jag har vänner som är supervackra när ingen ser, när de ler, men i grupp blir de osäkra och skrämda. Att gå på, stega fram och vara den underbara människa man var skapad att vara! Besök Mys blogg genom denna länk.

Eller som Mary Kay Ash sa "God did not have time to create a nobody, only a somebody!"

Ikväll blir det till att räkna upp tre bra saker jag gjort idag, tre saker jag är tacksam för och något jag vill ha hjälp med. Tack Mia Törnblom för den övningen...

L