När andra sätter krokben...

Det är svårt att inte va offer när man känner sig missförstådd... Precis intagit konferenslunch på UKK (Uppsala Kongress och Konferens) och de hade lovat ordna lchf för mig och flera andra. Jag har i 6 veckor avhållit mig allt socker och ätit superstrikt! För er som är nya här gör jag det för att vården kräver att jag tappar 70kg innan jag och min man får hjälp mot ofrivillig barnlöshet. På sex veckor har jag för första gången Inte ens ätit en nöt eller bit mörk chokladbit. Efter diverse problem fick jag till slut biffar, pizzasallad med morötter i (de hade egentligen en morotssallad till lchf), och oljedressing. Snabbt börjar hela huvudet att snurra å kroppen sticker och på frågan till den helt ovetande personalen som uppvisar förvånade uttryck på varenda lapp från oss i specialkostkön så givetvis var det socker i pizzasalladens dressing! Vågade inte ens fråga om det oxå var ströbröd i biffarna! 

Så ledsen och besviken efter så många dagars kamp för att nå vårdens hårda krav. Så dåligt. Å så ledsen. För vem som helst som har ett normalt förhållande till socker och till mat måste detta te sig helt galet å "det är väl bara att börja om och äta rätt i nästa mål?" Nej! Det är inte bara att börja om. För en person som är beroende av socker, som hellre äter kakor och tårta i smyg hemma än att ta en fika med vännerna, för en som smygköper och gömmer extra mat, godis, bullar, tårta, och varje gång på fiket spyr ut förklarande lögner som "jag vill ha en sådan och så tar vi tre såna till mannen och barnen", en som hittar på lögner för att behöva åka till mataffären och få köpa något innan man lägger sig på golvet och skriker av längtan... För mig är det inte bara att äta rätt igen. Det är 6 nya veckor av nervösa trevanden för att nå hit igen. Det är igen dagar av fasta för att få kroppen i den form den är i idag. Och allt för att någon annan inte bryr sig nog för att göra ett tillräckligt bra jobb (en bekant köper alltid egen mat när vi är på UKK eftersom han om och om igen får allergiska chocker på konferens här). 

Sedan har vi underbara Olof Röhlander som säger blicka framåt! Blicka framåt! Så låt mig nu glömma det som varit och låt mig gå framåt, lära mig och vid nästa måltid ställa tio jobbiga frågor istället innan jag äter, och tvinga personalen ringa köket innan jag får svettningar och stickningar i kroppen...

Framåt!