Äkta känslor??

Läser en helt underbar krönika på Aftonbladet, helt värd en eloge!
Läs På Facebook får ingen missfall 
och tycker det känns skönt hur någon får ut det där hemska, det negativa med facebook. För samtidigt som jag tycker att det hon skriver är sant, och jag själv tröttnat på att "hänga på fb" och se vänner posta sina fem minuter av lycka från varje dag, blir jag samtidigt trött på de som inte följer facebooks gyllene regel om att man ska vara så lyckad, förverkliga sig själv, och skriva statusar som folk kommer "gilla". Samtidigt som vi efterlyser att någon ska vara ärlig på facebook så måste man vara så pass ärlig att man inser att inte alla av ens x antal facebookvänner vill läsa om ens senaste magsjuka, uppsägning, skrika barn, bajsiga blöjor eller enorma otur på arbetsmarknaden. Jag vill inte veta inre känslor från mina bekanta - det är därför de är mina bekanta och inte mina vänner.

Vad skulle jag skriva på FB om jag talade sanning? Hur många vet ens vad vi själva verkligen känner och tycker hela tiden? Skulle jag skriva att istället för att gå ner i vikt har jag gått upp sex kilo på en månad. Något som för de flesta skulle vara en omöjlighet. Skulle jag skriva att jag funderar på om min ovilja att få barn beror på min rädsla att dö under förlossningen? Att jag just nu hellre äter kakor än går ner i vikt så jag får bättre chanser att bli gravid? Nä, det skriver jag inte. För FB är ingen dagbok - den är en social media och har sina egna regler. Där får man inte vara ledsen för då förstör man andras stunder. Där får man bara göra reklam för sig själv och sitt liv så att andra ska vilja ha det, och de som bryter mot det scrollar vi förbi. Vad ska man skriva på de negativa uttalandena? Att man förstår att de inte får något jobb efter att ha sett alla problem de har? Att det är fantastiskt att de haft fem mysiga minuter med sina barn som annars uppför sig som vildar? Nä, det gör vi inte heller. Vi scrollar hellre förbi än är ärliga mot de som fått äran att bli en ny kategori vänner: facebookvänner. Det är de vi är falska mot, de vi vill lura, de vill lägga ut bilder för att visa, för att finnas, för att bekräftas om så bara med en tumme upp. För hur beskriver man annars ett samhälle där den ena vännen sitter ensam i tysthet och längtar efter en man, medan den som har en inte hinner lyssna på honom när de är på restaurang för hon måste lägga ut en bild på maten på FB först?!

Önskar er en underbar och reflekterande sommar!